Hysteria

torsdag 20 oktober 2011

Världens bästa vänner?!

Älskar att vara lycklig "enbart" för att jag tänker på alla underbara människor jag känner. Så simpelt, men ändå så stort.

Sitter med morgonkaffet och ska försöka plugga. I hjärnan ploppar en människa upp, ler stort för mig själv för att jag faktiskt känner den personen och jag vet att hon/han mår riktigt bra just nu. Vilket får mig i sin tur att bli lycklig över att jag är en sån fin människa, som kan vara glad för andras skull.

Smuttar på mitt kaffe och försöker frambringa smarta reflektioner..då en ny människa ploppar upp i mitt sinne. Känner att jag blir lite varmare inombords och undrar smått om det är kaffet, gaser eller helt enkelt den där braiga känslan man får när man tänker på en riktigt gudomligt bra vän. Vilket i sin tur får mig på ytterligare bättre humör när jag då kommer på att om en sån förtjusande människa vill vara vän med mig så måste ju jag vara minst lika underbar!

Och så sker detta gång på gång, för varje person jag tänker på som jag uppskattar över att ha i mitt liv - oavsett nära eller på avstånd.

Slutar med att jag viftar glatt på tårna, nynnar på en sång som inte existerar och sträcker lite stolt på ryggen. Tänk vilka ljuvliga människor man har i sitt liv som får en att må bra med sig själv utan att egentligen göra något mer än att bara existera!

Tror jag har världens bästa vänner, faktiskt.

måndag 17 oktober 2011

Sociala medier, integritet och privatliv

Vart går den där gränsen idag mellan privatliv och allmän information?


Allt är subjektivt och relativt förmodar jag, det jag anser är privat tycker någon annan att man kan berätta för allmänheten. Men hur man än ser på detta så har en förändring skett.

Det man förut endast berättade för ett fåtal personer i sin absoluta vänskapskrets/ närmsta familj kan nu 400 "vänner" läsa om genom ens blogg, twitter eller facebook.

Denna gräns har tydligt rubbats, suddats ut och förtynat. Finns den ens kvar längre?

Skriver vi verkligen det vi lika gärna kunde berätta för dessa 400 personer ansikte mot ansikte, eller glömmer vi bort alla som kan läsa våra tankar pga dataskärmens avskildhet? Kanske är dataskärmen just en skärm som ger oss en distans till verkligheten?

Eller beror det på något annat? Kanske tror vi att en gammal arbetskompis är oerhört intresserad över vad vi hade på mackan till morgonkaffet förra tisdagen eller vilken tid vi kom hem från klubben i lördags efter en vild natt med tre grabbar...kanske tror vi det?



söndag 16 oktober 2011

Dagnes Definitioner

Stadspedestriantens Lycka: Känslan då de gröna gubbarna ler mot en.


Oväntad Lycka: Känslan då man blir varm i kroppen och blundar av njutning tack vare ett perfekt päron.


Akademisk Lycka: Känslan som kommer över en då man skriver med en himmelsk penna och man kommer på sig med att nynna glatt medan.


Söndags Lycka: Att efter timmar av softande på soffan, fyra kaffekoppar och sju choklad-digestive-bars vara nöjd över att man tagit vara på dagen.

måndag 10 oktober 2011

Vandraren

"Oh well I roam from town to town
I go through life without a care
'Til I'm as happy as a clown
With my two fists of iron and I'm going nowhere"

Så går texten i en riktigt bra låt. Jag känner igen mig väl i den låten, inte nödvändigtvis den biten om att ligga runt; för mig finns ju bara en man, utan snarare det att aldrig kunna finna ro på en och samma plats. Efter tre år i samma stad kände jag myror i brallan, likt en pirat som varit i hamn i tre dagar och druckit upp sina ovärdigt förvärvade slantar. Har inte stannat i samma stad/by/samhälle under så lång tid sedan jag gick i gymnasiet. Vilket inte var en livstid sedan men det var ändå en period på nästan fyra år som jag flackade omkring, oviss om vart jag skulle befinna mig några månader/veckor framöver och utan att bry mig så mycket om det.


Sen kom åren ifatt, jag är närmre trettio än tjugo och helt plötsligt känns det där med att vara oviss om vad som ska ske om ett år plötsligt jobbigt. I vårt samhälle sätts det ett krav på att vi bör veta vart vi är påväg. 


- Vad pluggar du till? 
- Vad ska du bli?
- Vad leder det till?
- Vad ska du jobba med?
- När ska du skaffa barn? 
- Hur många år ska du satsa på din karriär?


Jag känner att jag lever i en hippie-värld när samtalen rör sig mot dessa frågor. 
- Jag pluggar det jag tycker är intressant för stunden, inga planer utöver det.
- Jag satsar på att bli lycklig.
- Que sera sera.
- Jag kommer jobba med det jag snubblar över.
- Ingen aning om jag ens ska skaffa barn, man måste inte göra det längre.
- Vilken karriär? 


Men visst skulle det kännas skönt med en fast punkt, ett hem. Fast...fast vill man vara fast? Kan man ta och slänga sitt knyte över ryggen och leka vandrare, få vara fri, och ändå ha en stabil hamn att återvända till? Kan man få det bästa av två världar? Eller måste man växa upp?



Hata CSN...och så lite kaffe på det

Alltså jag tycker ju att det svenska samhället är underbart på så många sätt och vis. Mer och mer kommer jag till denna insikt för varje gång jag spenderar mer än en vecka utomlands, och speciellt då jag kommer i kontakt med något administrativt, en hälsofråga, eller bara en allmän diskussion med någon.

Men bara för att jag gillar systemet i teorin så betyder det inte att jag inte upplever problem med det i praktiken. Att ha ett starkt statligt stöd leder bl.a. till att alla måste dra sitt strå till stacken.
"Betalar inte du skatt, varför ska du då få privilegierna som jag bidrar till genom min skatt?" - som ett exempel.

Att systemet finns betyder inte heller att de som vill få stöd kan. Jag har varit arbetslös EN månad i mitt liv, fick leva som en parasit på mina föräldrar då jag inte kunde hitta arbete. Detta samtidigt som jag vet att somliga jag känner utnyttjar statligt stöd även då de kan få jobb, för de vill vara lediga. Sådana människor kommer alltid finnas, oavsett politiskt system. Världen kan inte vara rättvis mot individer, därför ser jag inte detta som ett problem om en stark statlig ryggrad leder till ett starkt land med bra hållning.

 Hittade bilden på resume.se, kanske att alla vill. Men inte får då alla det för det...

Men allt detta åt sidan, vad jag verkligen är bitter över är att jag behöver CSN:s bidrag för att på något vis skramla ihop pengar till någon bättre bostad än hålan jag har för tillfället. Efter att ha ringt, mailat och skickat in ca 7 ansökningar på olika vis; för att försäkra mig om att NÅGON av dem måste vara korrekt, så ger jag upp.

Medan jag ställer mig en kopp kaffe uppvärmd av min ilska slår en tanke mig: Tänk vad knepigt att jag blir förbannad på dem för att de inte kan underlätta det för mig att få pengar av dem, utan att egentligen ha gjort något annat än att råka födas i Sverige. Får leva utan studiestöd denna termin och sälja stjärt istället för att ha råd med Dublin (som i mina ögon är dyrare än kära Svea). 

Kan jag få en tia någon? Första. Andra. Tredje...

fredag 7 oktober 2011

Carola bara förstör

Stressar med packningen (har varit och är oerhört effektiv och produktiv idag) efter föreläsning och seminarie, ska till Belfast i helgen! WOHOO. Hinner med allt så pass att jag kan sätta mig ner, skriva ngr rader här, pusta ut och ta mig en kaffe + mumsa lite apelsin.

Allt känns perfekt, men ngt irriterar mig. Varför? Inser snart att jag lyssnat på en jullåt med Carola i 2min. DET förklarar saken! Byter låt och känner hur harmonin infinner sig igen :)

Tacka vet jag the Boss som återställer ordningen...

torsdag 6 oktober 2011

Insikt: Träning

Detta är vad jag insett angående träning idag:
1. Jag gillar inte träning
2. Jag gillar däremot att få plats i mina jeans (vilket jag inte gör nu utan att sömmarna får jobba)
3. Jag älskar att lyssna på stand-up i lurarna och brista ut i skratt medan jag tränar
4. Jag roas av de konstiga blickar jag får av övriga i lokalen när jag brister ut i skratt utan, enligt dem, anledning
5. Jag ler åt den tryckta stämningen som finns i offentliga omklädningsrum
6. Jag hatar att jag jämt blir kissnödig när jag ställer mig i duschen och måste kämpa för att inte låta blåsan släppa i det gemensamma duschrummet
7. Jag hatar ännu mer att jag inte kan sluta tänka på DET när jag är i duschen på träningshus
6. Jag avgudar mig själv och den känsla jag har när jag lämnar lokalen och beger mig hemåt.


onsdag 28 september 2011

På egna ben


Efter att inte ha bott ensam på sex år ska jag plötsligt göra det. Jag trodde för några månader sedan att det var exakt det jag längtade efter. Men kanske inte i en ny stad, i ett nytt land. Där jag inte känner en jävel och är mörkräddare än någonsin.

Det är nästan så att jag saknar tjatet och gnatet, störningsmomenten vid fel tillfällen och krockarna vid toan.  Men mer än det saknar jag känslan av att ha någon tillhands, just det att inte känna sig ensam, isolerad, övergiven.

Vi är trots allt flockdjur, självmord sker i större grad i individualiserade samhällen och de flesta skulle nog påstå att familj och vänner är det viktigaste i deras liv. Så varför har jag då lämnat familj, vänner och en underbar pojkvän bakom mig för att vara just ensam, isolerad och övergiven? Nu är jag inte det, men känslan av att jag är det försvinner inte för det.
What’s up with THAT?!

Får mig att tänka på en viss Miss Jones...

 

söndag 18 september 2011

"HA! So you're going to live in The Hood then...that's real Ireland for you! That's were all the drunk people and wierdos are." - Dit har jag flyttat

Efter att ge upp hoppet om att ens hitta boende i Dublin så får jag tag på en kvinna som faktiskt är villig att hyra ut ett rum till mig under bara tre månader. "JIPPI!" tänkte jag. "Jo tjena" vart det snarare.
 Jag bor bredvid ett fängelse, vägen utanför huset är vägen vakterna till fängelset kör på, de kör fort berättar min hyresvärdinna. Fort för att fånga förrymda fångar?

Annars är det söta radhus, såna där gamla du vet. Försöker intala mig att den unkna lukten, heltäckningsmattorna och utsidans förfall gör det hela charmigt och mer "irländskt". Sirenerna som ständigt hörs ser jag som ett storstadstecken, inte nödvändigtvis olycksdrabbande. Folk verkar ju ialf få hjälp...

Att jag måste gå till universitetet en timma innan jag börjar ger mig disciplin och bra träning (eftersom jag går dit och hem varje dag), likaså får jag bra träning av att bära tunga kassar hela vägen från närmsta supermarket (som inte ligger speciellt nära).

Vad hände med drömlägenheten och de fantastiskt roliga roomiesarna som man verkar kunna få för en struntsumma i alla serier och filmer?  Helst vid kvarterets mysiga pub med en charmig irländare i ett rökigt hörn med en gitarr i knät och en sångröst som får det att rysa i kroppen.

Istället är det någon annan som får det att rysa i min kropp:

Men att ha mardrömmar över min hyresvärdinna som jag anar är ett psykfall är väl också en irländsk upplevelse förmodar jag. Önskar jag hade filmat vårt samtal tidigare så att jag hade någon form av bevis för det jag säger. Vid ett tillfälle sa jag till och med till henne "now you're scarying me", varpå hon svarar "good" och stirrar in i mina ögon så att en kall rysning går igenom kroppen. Hon förklarar för mig att hon har ett labilt humör och kan gå bärsärkagång då och då när hon får en snetändning.

När jag frågar seriösa frågor skrattar hon häxlikt och spärrar upp ögonen. Jag tror inte att jag lyckades hålla masken, hon måste ha sett att jag tycker hon verkar coocoo! Jobbigt att veta att den som har nyckel hit och rätt att vara här också mycket möjligt kan komma in mitt i natten med en yxa i handen och snetändning...

Welcome  to Ireland Cecilia!

lördag 17 september 2011

Landet Lagom

Vi svenskar skäms när våra barn skriker och gråter högt, vi skäms när våra hundar skäller. Vi skäms om bilen förlorat ljuddämparen, vi skäms om ljudet är för högt på telefonen när den ringer.

...i alla fall de flesta av oss. De som inte skäms över dessa saker blir vi irriterade på och tycker att de borde skämmas.

När jag var i Kina märkte jag att det var tvärtemot. Finns det inte en massa ljud runt omkring skapar de ljud. Därför pratar många högt, klappar händerna av ingen anledning eller köper hemska leksaker som låter en massa samt blinkar och rör sig.

Att det är på detta viset är ju inte svårt att förstå varför. Men ändå på något vis blir jag irriterad på båda kulturerna, allt blir så svartellervitt, varför inte bara vara lite lagom?

fredag 16 september 2011

Dream on

Drömmar är de inte fantastiska?!

Problemet är bara att jag ofta drömmer mardrömmar... Tyvärr har jag dessutom en levande fantasi som gör att jag ibland hör käre Freddy Krueger berätta för mig att han väntar på mig..redan innan jag somnat.

Detta är tyvärr bara hemskt så vill inte prata om det. En humoristisk del av mina mardrömmar hänger ihop med min tendens att ibland prata eller gå i sömnen. Jag har flera gånger vaknat av att jag står upp i mitt rum och skakar täcket eller borstar lakanet eller gräver i kuddvaret...för att ta bort alla grodor/spindlar eller vad det nu är som krälar runt i sängen.

 Vad betyder detta? Är jag en galenpanna eller helt enkelt uttråkad i sömnen? Vågar jag ens somna längre?


tisdag 13 september 2011

Såpopera. Starring: Får

Var med om ett riktigt drama idag! Det hela började med att jag hörde ett högt bräkande, mer som ett hjärtskärande skri. Sen ser jag vart det kommer ifrån: ett ensamt får springer som en tok mot de andra fåren, som lugnt betar en bit bort. Det hysteriska fåret ställer sig mitt bland de övriga och bräker hysteriskt.

Har hon rymt från psyket, eller har hon ont? - Undrar jag. Jag hinner inte mer än avsluta min simpla tankegång innan jag hör ett sorgset bräkande till svar från ett skogsbryn, från det stället det hysteriska fåret sprang ifrån. Snart kommer ett ytterligare får i stilla galopp därifrån. Detta får är inte lika hysterisk som det första men verkar lika upprörd, fast på ett mer uppgivet sätt.

DÅ ser jag vad som står fel till. Katastrofen som ibland sker men aldrig borde ske. Anledningen till dessa två fårs upprördhet är att det andra fåret är på fel sida stängslet! OH NOOO! :O

Mitt hjärta hamnar i halsgropen och jag börjar genast planera hur jag ska lyckas få över fåret på rätt sida, så att hon kan få komma till sina vänner. Eller, sin vän borde jag väl skriva; för de övriga fåren tycks inte bry sig ett skvatt om tragedin som skett mitt ibland dem, de blundar hellre för händelsen och fortsätter med sitt meningslösa tuggande trots att en av deras egna är i akut behov av hjälp!

Det första fåret ger upp sina rop på hjälp, hon lämnar de hjärtlösa djuren för att återvända till sin vän för att erbjuda tröst. Medan hon tar sig tillbaka för de två en konversation i form av bräkande som gör mig rörd. De finner varandra återigen och trycker sig mot den andra med stängslet dem emellan.

Plötsligt ser det andra fåret ett hål i stängslet där de står och slinker sakta, alltför rädd för att hoppas, igenom. Hon tar sig till andra sidan och tillsammans skuttar de två fåren glatt tillbaka till de betande "vännerna", bräkandes och skvallrandes.

Kvar står jag; med tårfyllda ögon, en enorm ödmjukhet till livet och ett nytt hopp om att även jag ska hitta luckor i barriären som står mellan mig och de mina.



fredag 2 september 2011

Mitt liv som hund

Åh vad jag önskar ibland att mitt liv vore som min valps!

När han är ute och traskar på (lycklig över att just vara ute och traska på) och får syn på ett löv (ett bland tusen andra, men han inser instinktivt att detta löv är speciellt, inget annat) anfaller han instinktivt och tar fast det.

"AHA!" *hoppa på och bita tag i lövet* "Nu har jag dig!" Sen traskar han vidare, med ett löv dinglandes i ena mungipan och med en något stoltare hållning än tidigare. Som om han säger "lalalala, titta på mig då, jag har ett löv. Just det. Ett löööv. Har du något löv? Nej, ser inte ut så. Lalallala."
Likt tonårsflickan som nyss fått bröst eller tonårskillen som klarat sig igenom målbrottet. Eller...som alla andra tråkiga idioter som tror att pengar, karriär, märkeskläder, antal barn eller dyl. gör dem förmer alla andra.

Vad de inte inser är att detta är lika meningslöst som om de skulle ha ett löv dinglandes i ena mungipan. Är det egentligen något att vara stolt över?

...och de ser idiotiska ut.

tisdag 30 augusti 2011

Vänner från förr

"Men HEEEEJ! Gud vad läääääänge sen! Hur är det meeeed dig?! Vi bara MÅSTE ses!"

Måste vi? Vi hade inget gemensamt förr (förutom att vi växte upp i samma inskränkta by och var tvungna att umgås då och då som omväxling från fantasivännerna Hugo och Ada samt väggarna man annars pratade med men inte alltid fanns till hands. För inte ens de klarade av att vistas i ett litet samhälle utan att behöva semester.)

...och vi har absolut inget gemensamt nu: 9 år + en handfull med vänner jag faktiskt bryr mig om senare. Så varför måste vi ses? För att du hört rykten om mina goda råd då det gäller kärleksbekymmer? Eller att jag kan det där med att undvika särskrivningar och kan ge dig lite tips? Eller är det kanske så att du vill ha min mors recept på korvstroganoff? 

Jag ler stelt och nickar instämmande, känns lättsammast att spela med i denna meningslösa fars istället för att spotta dig i ögat och säga något som skulle uppmärksamma dig om hur dum du egentligen ser ut när du leker att du bryr dig. 
Nej, tacka vet jag de vännerna från förr som istället för att säga att vi måste ses bokar in några kvällar för att faktiskt ses. De hade samma fiender som en själv, samma humor, våra fantasivänner lekte med varandra medan vi pratade om att ta över världen. Gentemot dem har man en orubblig lojalitet (även under de åren man irrade sig bort ifrån varandra) och man är genuint lycklig/olycklig för varandras lycka/olycka och vet att man aldrig behöver känna sig dum om...tja, om man är sig själv. 



söndag 21 augusti 2011

Kina

Efter två månader i det stora landet i öst (med betoning på stora) så har jag kommit fram till en slutsats om vad jag tycker om folket som bor i det överbefolkade samhället. Nämligen som följer:

Jag ogillar männen som stirrar på mig på ett sätt som får mig att vilja springa och gömma mig.

Jag gillar männen som stirrar på mig och ler övertygande vänligt och uppskattande samt slänger fram ett ivrigt "hej".

Jag ogillar kvinnorna som stirrar på mig på ett sätt som får mig att vilja odla ett par ögon i nacken och skaffa mig pansarskydd mot vassa naglar som kan komma vilja slita strupen av mig.

Jag gillar kvinnorna som stirrar på mig med avgudande blickar och ger mig genuint glada leenden.

Jag tolererar alla barn som stirrar på mig för det handlar om en oskuldsfull nyfikenhet.

 
Och slutligen:

Det finns inga kineser som inte stirrar.



fredag 17 juni 2011

Morgontrött? Nej men hjärndöd...

Du vet säkert hur det är med oss vanliga dödliga som är inställda på "slow mode" om mornarna. Är du dock en av dem som vaknar med en pigg blick och skuttar upp ur sängen kommer du inte förstå den följande beskrivningen av mina hjärndöda timmar på dygnet, inte heller om du kliver ut ur lägenheten direkt efter att du vaknat. Är du någon av dessa kan du lika gärna sluta läsa.

Jag tänker inte påstå att jag är värre än någon annan men det har hänt att jag en och annan gång gjort missar som att glömt ha på mig byxor när jag gått hemifrån, nej jag skämtar inte. Det har även hänt, fler gånger än vad jag vågar minnas, att jag "somnat om" sittandes på toalettstolen - både hemma och på jobbet.

Min dagliga morgonritual består av olika faser:
FAS 1 - "Gisslan": I denna fas vägrar sömnen släppa mig fri.
Jag snoozar tills jag blir försenad, går till badrummet och spenderar 10min av att endast stirra tomt i spegeln och prata med mig själv osammanhängande, likt någon som talar i sömnen.

FAS 2 - "Forrest Gump": I denna fas springs det mycket, och jag är oerhört naiv.
Jag kvicknar jag till och inser att jag har bråttom, men ändå fortsätter jag vara en naiv tidsoptimist. Frukosten lagas, gröten bränns vid på spisen alt. svämmar över i micron. Samtidigt som jag ordnar med frukosten klär jag på mig och förbereder mig för en dag på universitetet/jobbet, vilket innebär att jag springer mellan sovrum, toalett, vardagsrum och kök. Ett plagg tas på, tänderna borstas, frukost ordnas, kaffe sätts på, ett plagg tas på, fastnar framför datorn, kommer på att jag inte ska borsta tänderna INNAN frukosten utan EFTER! ordnar mer med frukosten, kaffet klart och hälls upp i mugg som tas med till sovrummet där ytterligare ett plagg tas på, frukosten klar och kan ätas, tar den till sovrummet och äter framför datorn, glömde kaffet i köket så springer tillbaka dit, där kommer jag på något jag glömt - oftast vitaminer, tar det och går tillbaka till sovrummet, sätter mig och kommer på att nu glömde jag ju likt förbannat bort kaffet i köket och springer tillbaka, kaffet är kallt nu så värmer på det eller tar en ny kopp, tillbaka till sovrummet och tar på mig ytterligare ett plagg alt. byter ett plagg.

FAS 3 - "Återkomsten: Gisslan 2": I denna fas kommer tröttheten över mig återigen, likt en dvala.
Detta sker då frukosten äntligen är redo att förtäras, nu går det seeeeeeent, vet inte om något djur som äter toksent, men precis som ett sånt! Och jag fastnar gärna framför datorn med ingenting alls vilket resulterar i att jag glömmer att äta frukost.

FAS 4 - "Slutspurten": I denna fas inser jag att jag har fem minuter på mig att avsluta allt och gå för att inte komma för sent. Disken slängs bort, jag springer ut i hallen för att packa klart väskan medan kaffet smuttas, springer mellan alla rummen i hysteri, nycklarna ligger där jag tog tröjan, mobilen ligger där jag hämtade kaffekoppen, kaffekoppen står på handfatet där jag tog tandborsten, och jag är inte färdigt påklädd.

Tillslut rusar jag ut ur lägenheten och går fort/cyklar som ett spjut/joggar till universitetet/jobbet och kommer fram svettig.


Klandra mig inte för att jag då och då kanske glömmer byxorna, jag är nöjd bara jag kommer ut ur lägenheten i tid och med underkläder på.

tisdag 31 maj 2011

Mötte min blivande man idag...cirka

Är du också en sån som förälskar sig lätt? Det är jag. Ibland räcker det med att jag hör en röst, eller...OFTA räcker det med att jag bara hör en röst. Radio var farligt för mig för några år sedan för jag blev förälskad i var och varannan radiopratare. Dårskap.

Men sanningen är att förutom personligheten, karisman även kallad, så är det nog rösten hos en man som får mig att titta en andra gång, eller kanske snarare lyssna en andra gång.

Varför dessa tankar just idag? Jo, jag talade med en främmande man över telefonen idag då jag ringde kundtjänst hos mitt försäkringsbolag. Vi ordnade det som skulle ordnas, han kollade upp lite annat med mig för att se om han kunde sälja något till mig (jag väljer dock att tro att han ville veta allt om mig och hitta på anledningar till att få prata lite längre med mig).

Han var charmig, omtänksam, trevlig och ser säkert ut som en gud!  (Förutom det sista allt som en telefonförsäljare bör vara...)



Vi brast ut i skratt vid ett tillfälle (eftersom jag är så oerhört charmig) och då hände det som absolut inte får ske! Jag fick en hostattack mitt i skrattet, SÅ osexigt!



Sen ville vi inte riktigt lägga på, så efter ett utdraget hej lades luren på och en bit av mitt hjärta gick itu.

Nu har jag pratat med honom, vet att han finns där ute, nu ska vi bara mötas också.

tisdag 24 maj 2011

Argbigga, hur tämjer man henne?!

Ett svar på den frågan: Choklad. Ja, jag vet att det är stereotypiskt men det funkar. Finns forskning som ger det en vetenskaplig krydda för dem som begär sådana belägg. Men även andra saker kan hjälpa henne att slippa djävulshornen, de röda ögonen och gaddarna i munnen, men det kommer vi till sen. Först en liten beskrivning av hur det kan vara att man genomlider detta fenomen på tre bokstäver som män ofta tar till när de vill provocera...


 


När irritationen kommer krypande och jag brusar upp för allt och inget mer än vanligt så brukar en varningsklocka ringa lite lätt. När jag sedan känner hysterian kicka in och min mörka livmoder bubblar av aggression och frustration till den grad att tårarna svider bakom ögonen så brukar jag börja räkna dagarna... "Är det redan dags?" Är frågan jag ställer mig. Oftast är det det.

Vet inte om de i min omgivning fattar. Men hopplösheten, paniken, aggressionen och sorgen som leder till en oändlig frustration bränner i kroppen och släpper inte taget. Rastlösheten smyger då på och knackar försynt på dörren men med all tumult så hörs det inte, därför missar jag att träning är ett sätt att tackla detta fenomen.


Igår fick jag flera "anfall" och lider med mina vänner som måste utstå mig när jag inte lyckas lägga band på känslorna. De här dagarna jag drabbas av denna "känslosjukdom" kan jag förstå (Heads Up! Jag kommer nu skriva likt en mansgris) hur de förr i tiden ansåg att kvinnan var irrationell, känslosam och...ja, just det: hysterisk.
Nu är det ju många som har dessa förlegade åsikter än idag men det får vara en annan diskussion för just nu, i mitt personliga fall, måste jag säga att de kanske inte är så förlegade trots allt... Ja, halshugg mig kära systrar för att jag går emot kampen om jämställdhet en kort sekund.

Men för er som undrar hur en argbigga tämjs, åtminstone en av min art, så är det nog som sägnen säger: choklad, håll dig undan, fysisk aktivitet och choklad.


(Sen kan man ju alltid göra det jag blivit uppmanad att göra vid ett tillfälle av ett litet svein: få sig lite ***)

lördag 21 maj 2011

"Jag isolerar det med ett Pippi Långstrump-plåster"

En väninna ringde mig idag. En jag inte pratar med ofta. Efter det obligatoriska "vad gör du?" kom det fram vad hon ville prata om. Könsherpes. Hon hade en blåsa (en) på ena blygdläppen.

Detta är inte det bästa, det bästa är när vi pratat om det en stund och jag har försäkrat att jag inte tror det är könsherpes hon har så lägger vi på luren efter att få höra "jag gillar att prata med dig Cissi...jag ringer dig och du säger att jag inte har herpes."

Men kanske är inte heller detta det bästa, nej, det bästa kommer sen när hon ringer upp mig igen och berättar att hon har kommit på en riktigt, riktigt bra idé! Hon kom på att om hon inte låter blåsan röra någon annan hud när den spruckit så kan det inte komma fler blåsor (jag förklarade att det smittar när blåsorna spruckit)..."därför har jag nu isolerat den med ett Pippi Långstrump-plåster".

Hur skulle jag reagera? Jag började självklart asgarva... "Men det smittar ju inte som pollen direkt." Mer skratt. Nu skrattar hon också, men besvikelsen skiner igenom.

 - För visst är det jobbigt när man inser att man i desperation ljugit för sig själv så man framstår som...tja, som lite blåst?

torsdag 14 april 2011

Vem är du? Vem är jag? Levande charader. And the games people play.

Den som ger sig in i leken får leken tåla? All is fair in love and war?

Det finns flera böcker i ämnet, kanske ännu fler filmer, de tar upp ett fenomen många kallar "spelet". Det är inte vilket vanligt fia med knuff som helst jag menar, utan ett riktigt rävspel, en katt-och-råtta-lek... Jag menar relationsspelet, hur vi påverkar varandra ständigt med signaler som tolkas och missuppfattas och tassanden kring het gröt likt en och annan politiker kring invandrar-politiken.

Spelet påverkar våra vänskapsförhållanden, kärleksförhållanden och yrkesförhållanden. Du kan vara lite väl ivrig eller alltför kall. Du skickar ut signaler du är omedveten om och dessa tolkas till något du aldrig menat. Du lär dig med tiden hur dessa signaler fungerar och försöker tygla dem, du skickar istället medvetet ut signaler du inte menar för att påverka de andra i din omgivning.

Du klär dig propert även fast du känner dig risig, du skrattar även fast du är deppig, du låter bli att höra av dig till ragget fast du vill. Allt för att påverka vad dina kolleger, vänner och potentiella sängkamrater ska ha för inställning till dig.

Jag har nästan bara killkompisar och har ofta diskussioner med flera av dem kring fenomenet "spelet" när det gäller katt-och-råtta-leken mellan könen (ja, jag är icke pk och hetronormativ nu, suck it up). Tjejen får inte vara alltför "på" för killar gillar att jaga, men samtidigt påstår de att de uppskattar när tjejen är rakt på och tar initiativet ibland. Hmmm..motsägelsefullt.

Vi tjejer är dessutom likadana, vi gillar att jaga ibland varvat med att killen tar initiativet så vi är minst lika komplexa när det kommer till detta. Allt handlar som simpel teori: budskap-kontext-kodning-tolkning, mellan dessa intetsägande/allsägande ord sker ständigt missförstånd.

Jag hade en chatt-kompis under en längre period som var expert på detta med spelet när det gäller kvinnor. Han hade aldrig problem med att få ett ragg en utekväll och kunde dessutom få tjejerna till att göra diverse, små saker som att kyssa honom på kinden och större som att ha totalt fokus på honom hela kvällen och glömma killen de kom dit med.

Att detta är möjligt gör mig mörkrädd, jag vill inte ha det så, jag vill inte att vi är så pass manipulativa att vem som helst som läser in sig på ämnet och har självdisciplinen till att utföra det som ska göras kan förvränga mitt huvud så att jag gör/tycker/tänker saker jag egentligen inte vill eller skulle i en annan situation.

Jag vill gärna tro att jag är rak på sak men samtal med mina vänner har fått mig att öppna ögonen för mitt egna beteende. Jag är knäpp. Vilket jag tror gör att jag blir en i mängden för när det gäller relationer, ragg, förhållanden, kk, fling etc så ÄR vi knäppa. Vi gör orationella handlingar, tänker inte klart och är tvetydiga och motsägelsefulla.

Så vad gör man åt detta?

Min personliga åsikt är: ingenting. Vi kan väl få vara lyckliga i vår knäpphet och försöka undvika det manipulativa spelet. Vad livet vore trist om inte lite missförstånd här och där piffade upp tillvaron och skapade vardagsspänning så man slipper tänka på de "riktiga" problemen dagarna i ända...

För även om idén tycks lockande, att kunna styra personer i vår omedelbara närhet, så kommer den mänskliga faktorn alltid att slå till för eller senare, kanske bakut. Och man måste känna efter vart gränsen går mellan rätt och fel i denna gråzon av vad som är lek, spel och lögn.


Eller har jag fel?



fredag 8 april 2011

Visst kan jag vara en kossa, men jag är inget kreatur!

Blir lika förstummad och förvånad varje gång jag blir behandlad som ett kreatur. Denna gång blev jag dessutom så pass disträ att jag glömde bort att betala de 800kr det kostade för mig att bli betraktad som ett känslolöst djur. Att detta inträffar mig endast de gånger jag söker vård är dessutom rent ut sagt upprörande, det är dessa gånger jag blottar mig och känner mig sårbar och hjälplös. Att det i detta fall "endast" handlar om vaccin har inget med saken att göra.

Så här går det till när Cissi ska vaccineras:
Är rädd att jag ska bli sen som vanligt så rusar mot sjukhuset i bestämd takt medan jag äter mackorna jag gjorde samtidigt som jag försökte klä på mig. Kommer in på sjukhusområdet och försöker minnas vägen till infektionskliniken, hatar förövrigt det namnet, det låter smutsigt! Som om de ska infektera mig med..med..saker. Hur som helst så rusar jag in på avdelningen i tron om att jag är sen, viftar med armarna för att få av mig jacka och väska och upptäcker sedan ett gäng, både "civilklädda" och sjukhusklädda människor, glo på mig medan de ser ut att tänka "ska hon skada någon?". De civilklädda personerna ser dessutom ut som dårar. Jag tittar upp, med knyckande huvudrörelse som får min nacke att värka, och ser en skylt som säger "Akut psykiatrivård". Hmmm, fel avdelning. Vänder mig snabbt om och rusar ut, livrädd för att någon ska lägga in mig, eller ta in mig i ett vadderat rum och trä på en tvångströja på mig, jag får panik när strumporna knögglar till sig i skorna, skulle aldrig stå ut i en sån tröja! (Dessutom ser jag ännu blekare ut i vitt).
När jag kommer till rätt klinik så börjar fösandet och bristen på ögonkontakt sticker i huden.

Jag får stirra in i väggen medan en läkare läser i en bok om vaccin som behövs i Kina, hon kommer fram till samma saker som jag själv redan gjort angående vad jag behöver. Får dock även svara på frågor som: "Ska du umgås med lokalbefolkningen?" "Ska du vara mycket i skogen?" "Kommer du pilla dig i öronen?" Okej, den sista frågan ställdes aldrig men jag hade inte blivit förvånad om den hade kommit. Alltså...det bor ganska många i Kina, risken finns att jag kommer att springa på en och annan kines som skulle vara intressant att samtala med eller vad menar hon?

Sen in i ett rum med två andra läkare/sköterskor, sätta mig på en brits, klä av mig, "nu sticker det till lite", "nu kommer det sticka till igen", "här är dina papper nu kan du gå". Jag stapplar förvirrat ut, vet inte riktigt vad som hände, glömmer betala, går tillbaka för att avklara detta och stapplar sen ut igen. Resten av dagen råder domnad i armar och allmän förvirring.

Det är bra att vården har sådana rutiner och att personalen har kunskapen och tiden till att se efter sina patienters välmående även då det inte handlar om akuta fall, så att man inte har ont i magen varje gång man måste besöka dem (sarkasm).

Nu var det ingen egentlig fara för mig, det hoppas jag ni förstår, men hade jag varit en av dem som är livrädd för sprutor så hade denna upplevelse snarare förvärrat min skräck, att mötas av opersonlighet, inkompetens, stress och obryddhet - åtminstone som intryck, det stämmer kanske inte alls in i verkligheten - gör nog absolut inte att fobin lättare övervinns och att man känner att man befinner sig i en trygg miljö.


måndag 4 april 2011

Ska vi byta vänner med varann?

Är less på att behöva byta vänner konstant. Antingen flyttar de för att plugga på annan ort eller för att de tagit examen och letar jobb. Eller så börjar de läsa kurs/program där de skaffar nya vänner och glömmer lilla mig. Jag vet ju själv att det är svårt att hålla kontakten med gamla vänner när man samtidigt försöker bli vän med de som man har i sin direkta kontakt.

Det värsta är att jag på sistone märkt hur jag distanserar mig själv från vissa, antingen för att jag inte tror att de är sådana som kommer förbli mina vänner efter det att vi gått skilda vägar eller för att jag inser att vi kommer bara träffas under dessa 7,5hp och aldrig på fritiden, eller för att jag ser att de redan har en integrerad vänskapskrets och inser att det kommer ta tid och kraft att kila in sig.

Allt detta är egentligen helt absurt, man borde inte välja sina vänner rationellt! Eller? Detta är något mitt undermedvetna gjort, jag har inte insett det förrän nu. Den har gjort detta för att jag flera gånger i mitt liv blivit av med vänner av olika anledningar och försöker skydda mig från att det ska ske igen.

Man kan jämföra det med förhållanden, kärleksförhållanden alltså. Har man gått på båten någon gång och fått hjärtat trampat på så är det samma sak som att blivit nekad en vän, bara olika sorters förhållanden. Samtidigt är det svårt att få ett fungerande kärleksförhållande om man aldrig vågar satsa. På samma sätt är det svårt att få ett långvarigt vänskapsförhållande om man inte är öppen för alla potentiella blivande vänner och vågar lägga ner tid och kraft på dem, några kan fastna och hänga kvar.



Så låt vännerna komma och gå, vissa kommer igen och andra glöms bort, men vafan! Ni har ju det trevligt så länge det varar!

söndag 3 april 2011

Lättroad

Finns inget bättre än att vara lättroad, skratta åt de små sakerna i en annars hemskt värld.

Hahahahhahahaha! Denna teckning från WulffmorgentHaler får mig att fnittra ialf  :)

Ungen ser så jäkla nöjd ut! 

Skönaste känslan? Skratta tills magen värker, helst åt ingenting alls.

lördag 2 april 2011

Why should I worry?



Jag är fullt medveten om att detta inte kommer som någon nyhet för er, men varför oroa sig? Visst, det är svårt att sluta med det om du är som jag och det kommer som en naturlig del av dagen att ha något att oroa sig över, finns det inget så kan du ge dig tusan på att jag kommit på något att oroa mig över inom 5min. "Nu är livet bra! Förutom..../Om det inte vore för..." USCH! Less är vad man blir! Jag önskar jag var en av dem som inget fastnar på, bekymmer rinner av dem medan jag är som en sån där kletig hand man lekte med när man var liten, all skit fastnade på den!

Men precis som med den kletiga handen kommer jag till en stund i mitt liv då inget nytt fastnar längre för det redan finns så mycket skit på mig. Magkatarren kommer och går mindre frekvent och även då jag står vid viktiga vägskäl i mitt liv kan jag ha styrkan som krävs för att uppbringa en lätt axelryckning och en tro om att det säkert kommer ordna sig i slutändan. Okej att man kanske får det kämpigt under längre perioder men inget säger att man inte skulle fått det även fast man haft det kämpigt och oroat sig under en längre period innan man fattat beslutet...

Men trots denna insikt grubblar jag, fast nu åtminstone endast kring de riktigt stora "problemen". Ingen som känner mig kommer dock gå på detta påstående så jag måste väl lägga till ett: "det finns dock tillfällen då jag försvinner in i min grubblande värld om allt från triviala ting som pojkar till större ting som hur världen ska kunna räddas."

Men varför slåss mot den man är hela tiden?


Jag är en grön person, vem är du?

Min syster lärde mig för ett bra tag sedan om en teori hon hört om personlighetstyper. Jag minns inte riktigt allt och har inte hört den från ursprungskällan men vad jag minns är detta: att denna teori utgår från att man drivs av antingen: 1. målinriktning och utmaning (röd)  2. ordning och reda (blå)  3. bekvämlighet och trivsel (grön)  4. bekräftelse (gul).

Dessa personligheter har en egen färg (se ovan) och så som jag har förstått det är teorins syfte att utifrån dessa drivkrafter kunna förstå hur en viss personlighetstyp kan fungera, agera, tänka etc.

Nu är det ju som så som det är med alla idealtyper - man ska ta dem med en nypa salt.



Men om jag nu ska försöka beskriva dessa personligheter (utifrån mitt kassa minne så ha förbarmande, det kan bli fel). En Röd person vill ha effektivitet och finns det ingen utmaning så är det inte intressant; säger man till en Röd person att den inte kan något utför den uppgiften mycket väl, tvärt om så kan han t.om. misslyckas med uppgiften.
En Blå person är den som inte bryter lagar och regler. Den sitter i timmar och jämför alla funktioner hos en mobil innan den bestämt sig för vilken den vill ha.
En Grön person är den som vill veta vad som ska ske för att kunna planera, allt för största möjliga bekvämlighet och förberedelse. Denna person är också den som gärna är värd och ser till att alla trivs och har det bra.
En Gul person klär sig för att utmärkas, utför uppgifter om det märks att den gör det - inte annars och är helst i centrum, även på någon annans bröllop/födelsedag etc.

Alla dessa personligheter har fördelar och nackdelar, detta handlar inte om att någon är bättre än någon annan utan är ett slags verktyg för att se hur olika vi alla är och hur man ska försöka tänka när man kommunicerar med exempelvis en Röd person om man själv är exempelvis en Blå person, för att smidigast kunna fungera med varandra.

Denna teori kallas för "Diskmaskinsteorin" om jag inte minns fel och min syster berättade att hon som ligger bakom teorin hade som exempel hur olika personligheter beter sig när det kommer till en diskmaskin på en arbetsplats, som är full av ren disk.
En Röd person tar sin mugg och springer vidare.
En Blå person plockar ur diskmaskinen, OM det är dennes tur enligt städ-schemat.
En Grön person plockar ur diskmaskinen oavsett om det är dennes tur eller inte, för den vill inte att ett diskberg ska skapas, eller att någon stoppar i lortig disk bland den rena.
En Gul person plockar ur diskmaskinen, OM någon är där och ser det.

Jag har sett bland vänner och familj hur somliga passar in oroväckande väl i dessa idealtyper, och från fall till fall så har jag vissa gånger lyckats förklara något eller undvikit ett missförstånd tack vare att jag tänkt i dessa banor.


Men varför kommer jag plötsligt på att skriva om detta NU, flera månader sedan min syster informerade mig om teorin? (Ja, jag hade ingen blogg just då, men främst för att..) Jag i förrgår läste min kurslitteratur som behandlar en teori om olika ledartyper. Fyra stycken närmare bestämt. En producerare (P), en administratör (A), en entreprenör (E) och en interaktionalist (I). Denna kallas PAEI-teorin (uttalas som "paj") Det anmärkningsvärda var att vid beskrivningarna av dessa kunde jag inte sluta tänka på att på många plan var dessa identiska, eller åtminstone påminde om diskmaskinsteorins färg-personligheter. 
P = Röd
A = Blå
E = Gul
I = Grön

Ännu roligare var det att min inlämningsuppgift var att omsätta teorin till en verklighetsbeskrivning, jag behövde inte tänka länge utan tog rätt och slätt min personliga iakttagelse över min gamla arbetsplats där jag redan har gjort en analys av färg-personligheterna. Spenderade med andra ord inte många timmar på den uppgiften, tack och lov för fritidssysselsättningen: "Analysera"

Behöver jag ens berätta att vi har en diskmaskin på nämnda arbetsplats? ;)

onsdag 30 mars 2011

Sarkasm - Hur svårt ska det vara att fatta?!



sarkasm

sarka´sm, yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik,
(vanligen av föga konstruktivt slag); om sådan kritik i allmänhet.  
  /Nationalencyklopedin



Det finns de som påstår att sarkasm är en typisk svensk företeelse. Det är något bara vi kan, I beg to differ. Jag vill gärna tro att jag själv handskas rätt så bra med detta fenomen, men gång på gång visar det sig att så inte är fallet. För att sarkasm ska fungera måste målgruppen trots allt förstå den, anser jag, men flera gånger missar många mina skämt och tar det för egentliga åsikter. Säkert missar jag andras sarkasm lika många gånger, inte minst i text.

Vårt samhälle blir allt mer beroende av textform, åsikters spridning bygger till stor del på bloggar, twitter och sociala medier. Att i text förstå sarkasm är oerhört knepigt och det är ett finkänsligt ämne, lyckas man inte med det så stjälper man hela meningen med sin åsikt och budskapet man vill ge flyger förbi likt mänskliga rättigheters betydelse för somliga kända bloggare...

I en politisk satirstrip VET alla vad de har att vänta sig, sarkasm. Men det är inte alltid uttalat när sarkasmen kommer, det är som med somliga komplimanger; är man inte beredd på den eller den är extra utmärkande så ser man den inte alla gånger. 

En kvinna, icke svenska, som verkligen lyckades med sarkasm i text var Jane Austen, men även hos denna kända kvinna är det inte alla som ser dialogerna och händelserna i hennes verk som sarkasm.

Jag har flera gånger försökt flika in sarkasm i mina texter under min tid i studievärlden och varje gång fått ett slag på fingrarna av medstudenter och lärare. "Nej, det där är farligt" eller "vågar du verkligen det?!" säger de med bestörta, respektive tvivlande ansiktsuttryck.
Det har slutat med att jag aldrig har vågat. Vilket kanske i sig har varit bra för i mitt sociala liv har jag som sagt flera gånger gått på minor och klampat i klaveret. Finns troligtvis de som anser att jag är en idiot, rasist, översittare, "blond", bondtölp, frigid, vulgär eller annan beskrivning som väger för tungt åt ett håll...

Summan av kardemumman: kan man påstå att svenskar KAN sarkasm? Jag tror inte det. Allt beror på att man har en känsla för situation och person, t.ex: fel läge att vara sarkastisk om religion bland religiösa när man befinner sig på konfirmationsläger...en miss jag inte gör om! Eller om invandrare bland SDare som håller med... Eller om dumma blondiner på en tjejfest (bland blondiner som passar in i schablonen)...

Kanske är det så att vi svenskar är så taktlösa att vi LÄR oss sarkasm med åren och genom våra misstag? Nu när jag tänker efter så är det en logisk möjlighet. ;) 


Somliga lyckas väl med sarkasm i text dock...

onsdag 23 mars 2011

Gör mig lycklig nu

Om livet skulle innebära lycka konstant så skulle det vara tråkigt. Hmm, vet inte om jag håller med mig själv helt och hållet där. Att livet skulle bestå av varaktig lycka betyder väl allt annat än tråkigt (om nu inte lycka uppstår för en individ då den har det tråkigt). Att allt flyter på och går som man vill måste ju vara rena rama himmelriket!

Att påstå att livet skulle vara tråkigt utan lite motgångar då och då eller att man inte kan uppskatta lycka, eller t.om. att inte kunna VETA att man är lycklig, utan dess motsats är något jag själv säger vid sämre tider då jag stöter på motgångar. Inte för att jag tror på det, utan för att jag VILL tro på det.

Men kom igen...hur troligt är det egentligen?! En lycklig människa är nog medveten om att den är lycklig, om inte annat så när den ser sig i spegeln och upptäcker ett ärligt leende eller då den lyssnar på andras problem, ser nyheterna eller på andra vis blir medveten om andras olycka.
Jag vet ju själv att jag ibland kommer till insikt med att: "hel*ete, jag är nog ta mig f*n lycklig just nu...". (Men då ska det ju även tilläggas att jag är medveten om dess motsats iofs.)

Jag åberopar i vilket fall som helst total lycka framför variation mellan himmel och helvete. Men det är ju jag...

Gör mig lycklig igen. 

söndag 20 mars 2011

Nu ska det bli andra bullar av...


Uttrycket "Nu ska det bli andra bullar av..." menas att nu ska det bli en annan och strängare ordning.
I ett gammalt ordstäv lyder fortsättningen "...sa bagarn, som sket/satte sig på brödspateln" eller t.o.m. "...sa bargarn, som sket i ugnen"
Check på den! :-)




Ni kommer väl alla ihåg frasen från Gevalias reklamkanpanjer: "Vilket kaffe skulle du bjuda på om du fick oväntat besök?" & "När du får oväntat besök..."

Men visste ni det bästa?! Ett riktigt oväntat, och uppmärksammat, besök var "båten på skäret", där ett stort passagerarfartyg kör upp på ett skär alldeles vid en liten stuga..? Det har hänt på riktigt! Jorå! Hösten 1994 OCH sommaren 1999 körde ett fartyg upp på land och missade en sommarstuga med bara ngr meter respektive rammade en tomt. Ni kan ju bara gissa vad det stod på tidningarnas löpsidor ;)
Sägnen säger även att en av passagerarna på båten 1999 frågade om "någon hade satt på kaffet"

HA! HA! HA! Hoppas jag är så pass klar i knoppen efter att kört in i en tomt med båten att jag frågar efter kaffe ;-)


lördag 19 mars 2011

Funäsdalen - Så som livet borde vara

Jag blev snedtittad på idag i mitt försök till att få några (idiotiska) grabbar att inse att FUNÄSDALEN är platsen som gud gömde, himmelriket på jorden, vår lycka i livet & "som livet borde vara"!
Men de spottade på mig, skrattade och tryckte ner mig i den smutsiga stadssnön med sina glåpord och himlade med ögonen så att bara vitorna syntes ett tag...tänk vad man som stolt härjedaling måste utstå i sin vägran att ge upp/avkasta sig sina rötter...*suck* dessa naiva små människor...


Detta var endast vår/sommar/höst-bilder dessutom...om vintern är det ju ÄNNU MER magiskt!! (men de korten behåller jag för mig själv...annars skulle ju alla vilja invadera mina hemtrakter...)