Visst kan jag vara en kossa, men jag är inget kreatur!

Blir lika förstummad och förvånad varje gång jag blir behandlad som ett kreatur. Denna gång blev jag dessutom så pass disträ att jag glömde bort att betala de 800kr det kostade för mig att bli betraktad som ett känslolöst djur. Att detta inträffar mig endast de gånger jag söker vård är dessutom rent ut sagt upprörande, det är dessa gånger jag blottar mig och känner mig sårbar och hjälplös. Att det i detta fall "endast" handlar om vaccin har inget med saken att göra.

Så här går det till när Cissi ska vaccineras:
Är rädd att jag ska bli sen som vanligt så rusar mot sjukhuset i bestämd takt medan jag äter mackorna jag gjorde samtidigt som jag försökte klä på mig. Kommer in på sjukhusområdet och försöker minnas vägen till infektionskliniken, hatar förövrigt det namnet, det låter smutsigt! Som om de ska infektera mig med..med..saker. Hur som helst så rusar jag in på avdelningen i tron om att jag är sen, viftar med armarna för att få av mig jacka och väska och upptäcker sedan ett gäng, både "civilklädda" och sjukhusklädda människor, glo på mig medan de ser ut att tänka "ska hon skada någon?". De civilklädda personerna ser dessutom ut som dårar. Jag tittar upp, med knyckande huvudrörelse som får min nacke att värka, och ser en skylt som säger "Akut psykiatrivård". Hmmm, fel avdelning. Vänder mig snabbt om och rusar ut, livrädd för att någon ska lägga in mig, eller ta in mig i ett vadderat rum och trä på en tvångströja på mig, jag får panik när strumporna knögglar till sig i skorna, skulle aldrig stå ut i en sån tröja! (Dessutom ser jag ännu blekare ut i vitt).
När jag kommer till rätt klinik så börjar fösandet och bristen på ögonkontakt sticker i huden.

Jag får stirra in i väggen medan en läkare läser i en bok om vaccin som behövs i Kina, hon kommer fram till samma saker som jag själv redan gjort angående vad jag behöver. Får dock även svara på frågor som: "Ska du umgås med lokalbefolkningen?" "Ska du vara mycket i skogen?" "Kommer du pilla dig i öronen?" Okej, den sista frågan ställdes aldrig men jag hade inte blivit förvånad om den hade kommit. Alltså...det bor ganska många i Kina, risken finns att jag kommer att springa på en och annan kines som skulle vara intressant att samtala med eller vad menar hon?

Sen in i ett rum med två andra läkare/sköterskor, sätta mig på en brits, klä av mig, "nu sticker det till lite", "nu kommer det sticka till igen", "här är dina papper nu kan du gå". Jag stapplar förvirrat ut, vet inte riktigt vad som hände, glömmer betala, går tillbaka för att avklara detta och stapplar sen ut igen. Resten av dagen råder domnad i armar och allmän förvirring.

Det är bra att vården har sådana rutiner och att personalen har kunskapen och tiden till att se efter sina patienters välmående även då det inte handlar om akuta fall, så att man inte har ont i magen varje gång man måste besöka dem (sarkasm).

Nu var det ingen egentlig fara för mig, det hoppas jag ni förstår, men hade jag varit en av dem som är livrädd för sprutor så hade denna upplevelse snarare förvärrat min skräck, att mötas av opersonlighet, inkompetens, stress och obryddhet - åtminstone som intryck, det stämmer kanske inte alls in i verkligheten - gör nog absolut inte att fobin lättare övervinns och att man känner att man befinner sig i en trygg miljö.