Why should I worry?

Jag är fullt medveten om att detta inte kommer som någon nyhet för er, men varför oroa sig? Visst, det är svårt att sluta med det om du är som jag och det kommer som en naturlig del av dagen att ha något att oroa sig över, finns det inget så kan du ge dig tusan på att jag kommit på något att oroa mig över inom 5min. "Nu är livet bra! Förutom..../Om det inte vore för..." USCH! Less är vad man blir! Jag önskar jag var en av dem som inget fastnar på, bekymmer rinner av dem medan jag är som en sån där kletig hand man lekte med när man var liten, all skit fastnade på den!

Men precis som med den kletiga handen kommer jag till en stund i mitt liv då inget nytt fastnar längre för det redan finns så mycket skit på mig. Magkatarren kommer och går mindre frekvent och även då jag står vid viktiga vägskäl i mitt liv kan jag ha styrkan som krävs för att uppbringa en lätt axelryckning och en tro om att det säkert kommer ordna sig i slutändan. Okej att man kanske får det kämpigt under längre perioder men inget säger att man inte skulle fått det även fast man haft det kämpigt och oroat sig under en längre period innan man fattat beslutet...

Men trots denna insikt grubblar jag, fast nu åtminstone endast kring de riktigt stora "problemen". Ingen som känner mig kommer dock gå på detta påstående så jag måste väl lägga till ett: "det finns dock tillfällen då jag försvinner in i min grubblande värld om allt från triviala ting som pojkar till större ting som hur världen ska kunna räddas."

Men varför slåss mot den man är hela tiden?

Jag är en grön person, vem är du?

Min syster lärde mig för ett bra tag sedan om en teori hon hört om personlighetstyper. Jag minns inte riktigt allt och har inte hört den från ursprungskällan men vad jag minns är detta: att denna teori utgår från att man drivs av antingen: 1. målinriktning och utmaning (röd)  2. ordning och reda (blå)  3. bekvämlighet och trivsel (grön)  4. bekräftelse (gul).

Dessa personligheter har en egen färg (se ovan) och så som jag har förstått det är teorins syfte att utifrån dessa drivkrafter kunna förstå hur en viss personlighetstyp kan fungera, agera, tänka etc.

Nu är det ju som så som det är med alla idealtyper - man ska ta dem med en nypa salt.

Men om jag nu ska försöka beskriva dessa personligheter (utifrån mitt kassa minne så ha förbarmande, det kan bli fel). En Röd person vill ha effektivitet och finns det ingen utmaning så är det inte intressant; säger man till en Röd person att den inte kan något utför den uppgiften mycket väl, tvärt om så kan han t.om. misslyckas med uppgiften.
En Blå person är den som inte bryter lagar och regler. Den sitter i timmar och jämför alla funktioner hos en mobil innan den bestämt sig för vilken den vill ha.
En Grön person är den som vill veta vad som ska ske för att kunna planera, allt för största möjliga bekvämlighet och förberedelse. Denna person är också den som gärna är värd och ser till att alla trivs och har det bra.
En Gul person klär sig för att utmärkas, utför uppgifter om det märks att den gör det - inte annars och är helst i centrum, även på någon annans bröllop/födelsedag etc.

Alla dessa personligheter har fördelar och nackdelar, detta handlar inte om att någon är bättre än någon annan utan är ett slags verktyg för att se hur olika vi alla är och hur man ska försöka tänka när man kommunicerar med exempelvis en Röd person om man själv är exempelvis en Blå person, för att smidigast kunna fungera med varandra.

Denna teori kallas för "Diskmaskinsteorin" om jag inte minns fel och min syster berättade att hon som ligger bakom teorin hade som exempel hur olika personligheter beter sig när det kommer till en diskmaskin på en arbetsplats, som är full av ren disk.
En Röd person tar sin mugg och springer vidare.
En Blå person plockar ur diskmaskinen, OM det är dennes tur enligt städ-schemat.
En Grön person plockar ur diskmaskinen oavsett om det är dennes tur eller inte, för den vill inte att ett diskberg ska skapas, eller att någon stoppar i lortig disk bland den rena.
En Gul person plockar ur diskmaskinen, OM någon är där och ser det.

Jag har sett bland vänner och familj hur somliga passar in oroväckande väl i dessa idealtyper, och från fall till fall så har jag vissa gånger lyckats förklara något eller undvikit ett missförstånd tack vare att jag tänkt i dessa banor.


Men varför kommer jag plötsligt på att skriva om detta NU, flera månader sedan min syster informerade mig om teorin? (Ja, jag hade ingen blogg just då, men främst för att..) Jag i förrgår läste min kurslitteratur som behandlar en teori om olika ledartyper. Fyra stycken närmare bestämt. En producerare (P), en administratör (A), en entreprenör (E) och en interaktionalist (I). Denna kallas PAEI-teorin (uttalas som "paj") Det anmärkningsvärda var att vid beskrivningarna av dessa kunde jag inte sluta tänka på att på många plan var dessa identiska, eller åtminstone påminde om diskmaskinsteorins färg-personligheter. 
P = Röd
A = Blå
E = Gul
I = Grön

Ännu roligare var det att min inlämningsuppgift var att omsätta teorin till en verklighetsbeskrivning, jag behövde inte tänka länge utan tog rätt och slätt min personliga iakttagelse över min gamla arbetsplats där jag redan har gjort en analys av färg-personligheterna. Spenderade med andra ord inte många timmar på den uppgiften, tack och lov för fritidssysselsättningen: "Analysera"

Behöver jag ens berätta att vi har en diskmaskin på nämnda arbetsplats? ;)

Sarkasm - Hur svårt ska det vara att fatta?!

sarkasm

sarka´sm, yttrande som innehåller skarpt ironisk eller hånfull kritik,

(vanligen av föga konstruktivt slag); om sådan kritik i allmänhet.  

  /Nationalencyklopedin

Det finns de som påstår att sarkasm är en typisk svensk företeelse. Det är något bara vi kan, I beg to differ. Jag vill gärna tro att jag själv handskas rätt så bra med detta fenomen, men gång på gång visar det sig att så inte är fallet. För att sarkasm ska fungera måste målgruppen trots allt förstå den, anser jag, men flera gånger missar många mina skämt och tar det för egentliga åsikter. Säkert missar jag andras sarkasm lika många gånger, inte minst i text.

Vårt samhälle blir allt mer beroende av textform, åsikters spridning bygger till stor del på bloggar, twitter och sociala medier. Att i text förstå sarkasm är oerhört knepigt och det är ett finkänsligt ämne, lyckas man inte med det så stjälper man hela meningen med sin åsikt och budskapet man vill ge flyger förbi likt mänskliga rättigheters betydelse för somliga kända bloggare...

I en politisk satirstrip VET alla vad de har att vänta sig, sarkasm. Men det är inte alltid uttalat när sarkasmen kommer, det är som med somliga komplimanger; är man inte beredd på den eller den är extra utmärkande så ser man den inte alla gånger. 

En kvinna, icke svenska, som verkligen lyckades med sarkasm i text var Jane Austen, men även hos denna kända kvinna är det inte alla som ser dialogerna och händelserna i hennes verk som sarkasm.

Jag har flera gånger försökt flika in sarkasm i mina texter under min tid i studievärlden och varje gång fått ett slag på fingrarna av medstudenter och lärare. "Nej, det där är farligt" eller "vågar du verkligen det?!" säger de med bestörta, respektive tvivlande ansiktsuttryck.
Det har slutat med att jag aldrig har vågat. Vilket kanske i sig har varit bra för i mitt sociala liv har jag som sagt flera gånger gått på minor och klampat i klaveret. Finns troligtvis de som anser att jag är en idiot, rasist, översittare, "blond", bondtölp, frigid, vulgär eller annan beskrivning som väger för tungt åt ett håll...

Summan av kardemumman: kan man påstå att svenskar KAN sarkasm? Jag tror inte det. Allt beror på att man har en känsla för situation och person, t.ex: fel läge att vara sarkastisk om religion bland religiösa när man befinner sig på konfirmationsläger...en miss jag inte gör om! Eller om invandrare bland SDare som håller med... Eller om dumma blondiner på en tjejfest (bland blondiner som passar in i schablonen)...

Kanske är det så att vi svenskar är så taktlösa att vi LÄR oss sarkasm med åren och genom våra misstag? Nu när jag tänker efter så är det en logisk möjlighet. ;) 

 

Somliga lyckas väl med sarkasm i text dock...