"Jag har startat en blogg." Berättar jag med skammen krypandes, samtidigt som jag vet med mig att jag har en självdistans, och glimt i ögat kryddat med ironi och sarkasm, nog för att överleva det mesta av facebooks och bloggars magi.
Efter att jag berättat detta möts jag av höjda ögonbryn och ett litet smil i mungipan, vet inte vad personen tänker men vet vad jag hade tänkt: "HAHA! EGO! Jag är ialf så pass trygg i mig själv att jag inte behöver visa upp mig själv i diverse andra-hands medier." (Ja, jag vet, jag är en uppblåst och elak människa med översittarfasoner. ;) Men det får jag och de mina leva med.)
Jag läste för en tid sedan en avhandling, av en kanadensare, som handlade om just facebook, och hur detta fenomen skapade och återskapade narcissism hos individer. Detta menade forskaren var en positiv egenskap i slutändan då det förstärkte individernas självkänsla och självförtroende. Jag säger inte emot det, att lägga ut bilder av sig själv (kanske endast de man är snygg på dessutom och ev. retoucherade) och berättar om sina bästa egenskaper och vad för gott man tillfört världen etc. så får man en positiv bild av sig själv såklart! Dock medföljer det att man hamnar i centrum i sin värld, en plats jag visserligen anser att vi redan befinner oss men på detta vis förstärks den synen desto mer, något som snarare skulle vara bra att reducera kanske? - Inte minst för ökad medvetenhet och ödmjukhet...
För att inte tala om all irritation över sina "vänner" på Facebook, och andra nätverksplatser, som skapas av de ständiga tävlingsmomenten - Vem har flest vänner? Vem blir bjuden på flest events? Vem har snyggaste profilkort? Vem har en officiell pojkvän/flickvän?
Man blir ju trött på mindre. Jag har flera "vänner" som jag tror har lagt till mig enbart för den där siffran och flera som lagt ner en massa pengar på ett foto (enbart för bruk till fb). Det kan vara människor jag gillar och respekterar men när jag ser denna sida hos dem, den ytliga och patetiska, så blir de genast mindre intressanta och jag ser snarare ner på dem än något man kan kalla respektera dem.
Jag vet! Jag låter som en bitch som tror att hon är förmer alla andra. Det är jag inte! (Alltså det sistnämnda, en bitch tror många att jag är) Vad jag menar är att jag är likadan. Men jag tror också att jag, och många andra, har klivit ett steg tillbaka och ser på fenomenet på ett större perspektiv. Jag tittar på mitt antal vänner på fb och blir ledsen över att jag där har en siffra på 384, kanske fyra av dem har jag någorlunda daglig kontakt med. Resten är bekanta, avlägsna släktingar, familjen, gamla vänner och nya vänner som visade sig inte vara så bestående. Jag vet att det finns de som är jätteduktig med att hålla kontakten men jag är inte en av dem. Trist.
Lösning: Byt definitionen från "Vänner" till "Folk".
Att vi visar upp våra tankar, utseende, intressen, vänner samt ideologiska såsom politiska åsikter är att våga blotta sig och ett sätt att synas/höras och kräva uppmärksamhet som individ i en djungel till samhälle. Men man måste samtidigt ha i åtanke att man kan trampa några redan ömma tår eller skapa nya.
Jag anser även att man måste lära sig att hålla en självdistans, som är svår att uppnå då det är i direkt konflikt kanske med ens avsikt men likväl bra att sträva mot.
Vad jag även kommer att tänka på nu när jag skriver om detta är de som inte tycks kunna, enligt mig, hålla distans till vad som är alltför privat att berätta om för dessa, i mitt fall, 380 "vänner" man har, på fb som exempel. -Men DET får bli en annan diskussion.
Var inte detta jag hade tänkt säga med inlägget, men det blev detta som blev sagt.
