Varför växer man upp?

När jag fick träffa min härliga brorsdotter senast så lekte vi massor, en lek var "spring i hallen och dunsa in i väggen". Vi båda skrattade högt och mycket åt denna lek. Att springa med Vilma 3år i en hall och in i en vägg visade sig vara det roligaste jag gjort på länge.

Fick ont i magen av alla skratt och tårarna rann. Varför ska sådana stunder vara undantag? Att springa i en hall och dunsa in i en vägg och höra en 3årings hjärtliga skratt.  Det verkar ju så simpelt. Ändå är det de stunderna jag minns som speciella.

Jag brukar säga att jag har sprungit in i den omtalade väggen (väggen med V) ett par gånger. Önskar jag hade haft Vilma med mig de gångerna så att jag hade kunnat skratta lika hjärtligt åt det.


Varför växer man upp? Känns bara onödigt och slöseri med lycka.

Vindarna vänder

Ibland är allt rätt i livet, man känner att alla puzzel-bitar börjar falla på plats och att nu, NU jävlar är det min tur. Det är nu mitt liv börjar.

Det finns flera fel med denna känsla.

1. Nej, det är inte "nu" ditt liv börjar. Du var inte en levande död innan denna känsla kom till dig, du hade bara andra, mindre euforiska känslor. Du var lycklig, olycklig och bara var innan denna påstådda vändning men du var för upptagen med att fokusera på "bitarna" så du såg inte att puzzlet inte existerar...vilket för oss till punkt två:

2. Livet är inte ett puzzel som du kan bygga. Detta är en missvisande bild vi skaffat oss på senare tid, att vissa "bitar" måste finnas för att vårt liv ska vara komplett: ett lyckat förhållande, en lyckad karriär, ett rikt intellekt, minst 500 vänner på Facebook, minst 100 aktiva följare på din blogg (som är fylld av dina intellektuella tankar och resonemang samtidigt som ditt "perfekta" liv får möjlighet att synas mellan raderna för alla att se) etc.

Livet är mer en tabula rasa som ditt samhälle, de i din närhet och i viss mån du själv fyller i.

3. Det är aldrig någons tur, vi står inte i en kö och väntar på att det ska bli vår tur att bli lycklig. Och gjorde vi det så borde väl alla gamlingar vara ASLYCKLIGA för de har köat längst och småungar vara sjukt olyckliga för de kan inte ha många ködagar i bagaget...och ändå så ser jag minst lika många gamlingar som surar och muttrar som småungar som skriker och gråter.

Vilket får mig att dra slutsatsen att systemet är korrupt och det kanske är så att de som kan betala för sig för VIP-access och får gå före kön. Hmmm...det verkar visserligen vara ett troligt scenario, men å andra sidan lika troligt som att Gud existerar och de som är goda hamnar i himlen och resten i helvetet. Alltså: låter rimligt i teorin men är inte sant.

4. Det är bara en känsla. Det har gått över imorgon. Jag lovar.