Varför växer man upp?

När jag fick träffa min härliga brorsdotter senast så lekte vi massor, en lek var "spring i hallen och dunsa in i väggen". Vi båda skrattade högt och mycket åt denna lek. Att springa med Vilma 3år i en hall och in i en vägg visade sig vara det roligaste jag gjort på länge.

Fick ont i magen av alla skratt och tårarna rann. Varför ska sådana stunder vara undantag? Att springa i en hall och dunsa in i en vägg och höra en 3årings hjärtliga skratt.  Det verkar ju så simpelt. Ändå är det de stunderna jag minns som speciella.

Jag brukar säga att jag har sprungit in i den omtalade väggen (väggen med V) ett par gånger. Önskar jag hade haft Vilma med mig de gångerna så att jag hade kunnat skratta lika hjärtligt åt det.


Varför växer man upp? Känns bara onödigt och slöseri med lycka.