Mitt liv som hund

Åh vad jag önskar ibland att mitt liv vore som min valps!

När han är ute och traskar på (lycklig över att just vara ute och traska på) och får syn på ett löv (ett bland tusen andra, men han inser instinktivt att detta löv är speciellt, inget annat) anfaller han instinktivt och tar fast det.

"AHA!" *hoppa på och bita tag i lövet* "Nu har jag dig!" Sen traskar han vidare, med ett löv dinglandes i ena mungipan och med en något stoltare hållning än tidigare. Som om han säger "lalalala, titta på mig då, jag har ett löv. Just det. Ett löööv. Har du något löv? Nej, ser inte ut så. Lalallala."
Likt tonårsflickan som nyss fått bröst eller tonårskillen som klarat sig igenom målbrottet. Eller...som alla andra tråkiga idioter som tror att pengar, karriär, märkeskläder, antal barn eller dyl. gör dem förmer alla andra.

Vad de inte inser är att detta är lika meningslöst som om de skulle ha ett löv dinglandes i ena mungipan. Är det egentligen något att vara stolt över?

...och de ser idiotiska ut.

Vänner från förr

"Men HEEEEJ! Gud vad läääääänge sen! Hur är det meeeed dig?! Vi bara MÅSTE ses!"

Måste vi? Vi hade inget gemensamt förr (förutom att vi växte upp i samma inskränkta by och var tvungna att umgås då och då som omväxling från fantasivännerna Hugo och Ada samt väggarna man annars pratade med men inte alltid fanns till hands. För inte ens de klarade av att vistas i ett litet samhälle utan att behöva semester.). 

...och vi har absolut inget gemensamt nu: 9 år + en handfull med vänner jag faktiskt bryr mig om senare. Så varför måste vi ses? För att du hört rykten om mina goda råd då det gäller kärleksbekymmer? Eller att jag kan det där med att undvika särskrivningar och kan ge dig lite tips? Eller är det kanske så att du vill ha min mors recept på korvstroganoff? 

Jag ler stelt och nickar instämmande, känns lättsammast att spela med i denna meningslösa fars istället för att spotta dig i ögat och säga något som skulle uppmärksamma dig om hur dum du egentligen ser ut när du leker att du bryr dig. 

Nej, tacka vet jag de vännerna från förr som istället för att säga att vi måste ses bokar in några kvällar för att faktiskt ses. De hade samma fiender som en själv, samma humor, våra fantasivänner lekte med varandra medan vi pratade om att ta över världen. Gentemot dem har man en orubblig lojalitet (även under de åren man irrade sig bort ifrån varandra) och man är genuint lycklig/olycklig för varandras lycka/olycka och vet att man aldrig behöver känna sig dum om...tja, om man är sig själv.