Mitt liv som hund

Åh vad jag önskar ibland att mitt liv vore som min valps!

När han är ute och traskar på (lycklig över att just vara ute och traska på) och får syn på ett löv (ett bland tusen andra, men han inser instinktivt att detta löv är speciellt, inget annat) anfaller han instinktivt och tar fast det.

"AHA!" *hoppa på och bita tag i lövet* "Nu har jag dig!" Sen traskar han vidare, med ett löv dinglandes i ena mungipan och med en något stoltare hållning än tidigare. Som om han säger "lalalala, titta på mig då, jag har ett löv. Just det. Ett löööv. Har du något löv? Nej, ser inte ut så. Lalallala."
Likt tonårsflickan som nyss fått bröst eller tonårskillen som klarat sig igenom målbrottet. Eller...som alla andra tråkiga idioter som tror att pengar, karriär, märkeskläder, antal barn eller dyl. gör dem förmer alla andra.

Vad de inte inser är att detta är lika meningslöst som om de skulle ha ett löv dinglandes i ena mungipan. Är det egentligen något att vara stolt över?

...och de ser idiotiska ut.