Har hon rymt från psyket, eller har hon ont? - Undrar jag. Jag hinner inte mer än avsluta min simpla tankegång innan jag hör ett sorgset bräkande till svar från ett skogsbryn, från det stället det hysteriska fåret sprang ifrån. Snart kommer ett ytterligare får i stilla galopp därifrån. Detta får är inte lika hysterisk som det första men verkar lika upprörd, fast på ett mer uppgivet sätt.
DÅ ser jag vad som står fel till. Katastrofen som ibland sker men aldrig borde ske. Anledningen till dessa två fårs upprördhet är att det andra fåret är på fel sida stängslet! OH NOOO! :O
Mitt hjärta hamnar i halsgropen och jag börjar genast planera hur jag ska lyckas få över fåret på rätt sida, så att hon kan få komma till sina vänner. Eller, sin vän borde jag väl skriva; för de övriga fåren tycks inte bry sig ett skvatt om tragedin som skett mitt ibland dem, de blundar hellre för händelsen och fortsätter med sitt meningslösa tuggande trots att en av deras egna är i akut behov av hjälp!
Det första fåret ger upp sina rop på hjälp, hon lämnar de hjärtlösa djuren för att återvända till sin vän för att erbjuda tröst. Medan hon tar sig tillbaka för de två en konversation i form av bräkande som gör mig rörd. De finner varandra återigen och trycker sig mot den andra med stängslet dem emellan.
Plötsligt ser det andra fåret ett hål i stängslet där de står och slinker sakta, alltför rädd för att hoppas, igenom. Hon tar sig till andra sidan och tillsammans skuttar de två fåren glatt tillbaka till de betande "vännerna", bräkandes och skvallrandes.
Kvar står jag; med tårfyllda ögon, en enorm ödmjukhet till livet och ett nytt hopp om att även jag ska hitta luckor i barriären som står mellan mig och de mina.
Poesi!
SvaraRadera