Vandraren

"Oh well I roam from town to town
I go through life without a care
'Til I'm as happy as a clown
With my two fists of iron and I'm going nowhere"

Så går texten i en riktigt bra låt. Jag känner igen mig väl i den låten, inte nödvändigtvis den biten om att ligga runt; för mig finns ju bara en man, utan snarare det att aldrig kunna finna ro på en och samma plats. Efter tre år i samma stad kände jag myror i brallan, likt en pirat som varit i hamn i tre dagar och druckit upp sina ovärdigt förvärvade slantar. Har inte stannat i samma stad/by/samhälle under så lång tid sedan jag gick i gymnasiet. Vilket inte var en livstid sedan men det var ändå en period på nästan fyra år som jag flackade omkring, oviss om vart jag skulle befinna mig några månader/veckor framöver och utan att bry mig så mycket om det.


Sen kom åren ifatt, jag är närmre trettio än tjugo och helt plötsligt känns det där med att vara oviss om vad som ska ske om ett år plötsligt jobbigt. I vårt samhälle sätts det ett krav på att vi bör veta vart vi är påväg. 


- Vad pluggar du till? 
- Vad ska du bli?
- Vad leder det till?
- Vad ska du jobba med?
- När ska du skaffa barn? 
- Hur många år ska du satsa på din karriär?


Jag känner att jag lever i en hippie-värld när samtalen rör sig mot dessa frågor. 
- Jag pluggar det jag tycker är intressant för stunden, inga planer utöver det.
- Jag satsar på att bli lycklig.
- Que sera sera.
- Jag kommer jobba med det jag snubblar över.
- Ingen aning om jag ens ska skaffa barn, man måste inte göra det längre.
- Vilken karriär? 


Men visst skulle det kännas skönt med en fast punkt, ett hem. Fast...fast vill man vara fast? Kan man ta och slänga sitt knyte över ryggen och leka vandrare, få vara fri, och ändå ha en stabil hamn att återvända till? Kan man få det bästa av två världar? Eller måste man växa upp?

Hata CSN...och så lite kaffe på det

Alltså jag tycker ju att det svenska samhället är underbart på så många sätt och vis. Mer och mer kommer jag till denna insikt för varje gång jag spenderar mer än en vecka utomlands, och speciellt då jag kommer i kontakt med något administrativt, en hälsofråga, eller bara en allmän diskussion med någon.

Men bara för att jag gillar systemet i teorin så betyder det inte att jag inte upplever problem med det i praktiken. Att ha ett starkt statligt stöd leder bl.a. till att alla måste dra sitt strå till stacken.
"Betalar inte du skatt, varför ska du då få privilegierna som jag bidrar till genom min skatt?" - som ett exempel.

Att systemet finns betyder inte heller att de som vill få stöd kan. Jag har varit arbetslös EN månad i mitt liv, fick leva som en parasit på mina föräldrar då jag inte kunde hitta arbete. Detta samtidigt som jag vet att somliga jag känner utnyttjar statligt stöd även då de kan få jobb, för de vill vara lediga. Sådana människor kommer alltid finnas, oavsett politiskt system. Världen kan inte vara rättvis mot individer, därför ser jag inte detta som ett problem om en stark statlig ryggrad leder till ett starkt land med bra hållning.

 Hittade bilden på resume.se, kanske att alla vill. Men inte får då alla det för det...

Men allt detta åt sidan, vad jag verkligen är bitter över är att jag behöver CSN:s bidrag för att på något vis skramla ihop pengar till någon bättre bostad än hålan jag har för tillfället. Efter att ha ringt, mailat och skickat in ca 7 ansökningar på olika vis; för att försäkra mig om att NÅGON av dem måste vara korrekt, så ger jag upp.

Medan jag ställer mig en kopp kaffe uppvärmd av min ilska slår en tanke mig: Tänk vad knepigt att jag blir förbannad på dem för att de inte kan underlätta det för mig att få pengar av dem, utan att egentligen ha gjort något annat än att råka födas i Sverige. Får leva utan studiestöd denna termin och sälja stjärt istället för att ha råd med Dublin (som i mina ögon är dyrare än kära Svea). 

Kan jag få en tia någon? Första. Andra. Tredje...