Future is a Bitch, let's kick it!

Checklista:

• Gå "rätt" utbildning, det är år jag aldrig får tillbaka och vill INTE lägga dem på fel inriktning! Gärna högprestige, men hjärtat får också avgöra...

• Planering av karriär, måste tjäna multum så jag har råd med min livsstil och på så vis kan visa min framgång.

• Resa, måste uppleva världen med dess skilda kulturer (och gärna snappa upp minst tre nya språk i processen). Note to myself: Glöm ej att ta en massa kort och ta hem fantastiska saker så jag kan visa mina fantastiska erfarenheter och berätta anekdoter om mina äventyr! Tips på sätt: fb, blogg, hålla massa middagar och "glömma framme" souvenirer etc.

• Laga all mat själv from skratch, för industriproducerat är SÅ 90-tal! 

•  Pensionsspara, MEN samtidigt unna mig saker och leva i nuet. 

• Skaffa nya vänner, kvantitet går före kvalitet i detta fall...

•  Träna och se frisk ut. OBS! Säger inte att du nödvändigtvis måste leva sunt! Det viktiga är att du ser bra ut och folk TROR att du lever sunt!
   
• Hitta en drömprins som du har det perfekta förhållandet med, utåt åtminstone.

NÄR blev det ett måste att vara perfekt för att ha vad som kan kallas ett bra liv?!

Ny checklista: 

• Läs det DU gillar och tycker är intressant. Du kan alltid ändra dig och du kan inte förutsäga vad du vill om 10år. Vill du inte ens läsa någon utbildning så behöver du inte.

•  Planera ingen karriär, har du en DRÖM så följ den men krysta inte fram någon för den kommer inte palla för trycket! Que sera sera liksom! (Och strunta i lönen, klarar du dig och kan lägga undan en peng så räcker det, se först och främst till bara att du trivs med jobbet.)
  
• Res en massa om du brinner för det! Känner du inget behov av det så beror kanske det på att du inte har något? Inget fel med att påta i sin egen trädgård istället för en i Argentina... Men VILL du resa så strunta i alla "men" och "borden", bara gört!
  
• Laga gärna maten själv...eller inte. Men du MÅR BÄTTRE om du äter nyttigt.
  
• Pensionsspara, men LEV samtidigt i nuet och unna dig saker.
  
• Håll ögonen öppna för nya VÄNNER och rå om dina gamla, och unna dig egentid.

• Träna, du vill behålla din hälsa och ha ENERGI till att leva!

• Håll ögonen öppna för drömprinsen men var INTE RÄDD av att vara ensam! 

• Sluta bry dig om vad andra kommer tycka, vad du tycker är viktigast.

Åsiktsfri?

Doktorander, kårlegitimation, kurslitteratur, professorer, lektorer, studiebevakare, uppsatser, kurser, kårstyrelse, studentpubar, föreläsningar, tentor; med, en jäkla massa, mera! Jag har fastnat i en värld fylld av dessa ting.
Ofta känns det som om jag och de mina lever i ett samhälle utanför samhället, där lönen är lägre och kallas studiemedel, pengar jag "får" för att kunna studera; studera, men inte leva?
När man är i det "riktiga" samhället, får man där lön för att kunna arbeta eller för att leva? Hmm...Men detta ska inte utvecklas till ännu en upprörd protest mot det låga studiemedlet vi studenter "får", för ska man jämföra med andra länder har vi det förbaskat bra. Men blir det rätt bara för att andra gör fel?

Inte heller tänker jag gå in på den (korkade) diskussionen jag hör om att studenter i "högre rang" bör få mer pengar än övriga.
Att vi lever i ett klassamhälle kan diskuteras, men visst känns det fel när studenter skapar en hierarki, där den övre klassen består av bl.a. läkare, jurister och ingenjörer, och de lägre av lärare, humanister och sociologer? Borde vi inte vara solidariska mot varandra?!
Är detta en spegelbild av den yrkes-hierarki som syns i det "riktiga" samhället? Eller har det en legitim grund? Bör verkligen dessa studenter "få" mer studiemedel och sedan även högre lön? Vad baseras detta på? Lägger en läkare ner mer tid per dag än en historiker? Har en jurist ett större ansvar än en förskolelärare? Har en ingenjör mer att leva för än en samhällsvetare?


I'm just saying...något står inte rätt till.


Så, utan att ha gått in på något av ovanstående och låtit bli att vara en i mängden av åsiktsspridare kring dessa ämnen så kan jag med gott samvete säga..."!".

- Ska vi leka "Mamma, pappa, barn?" - Nej tack, jag föredrar "Kurragömma" & "Knutgubben"

Får höra från många att bäbisar luktar sååå gott! Förstår inte grejen med det, jag kanske är konstig men jag sniffar hellre på något nybakat! (En annan sorts bulle från ugnen så att säga... hö hö hö)

Plötsligt är alla gravida! Är det inte släktingar så är det vänner. Är det inte skuggor från det förflutna så är det nyblivna bekanta. Är de inte gravida så har de redan fött!

Jag vet att jag inte är den första att säga detta, men när hamnade jag i det stadiet i mitt liv då det är vanligt att de jag umgås med, har umgåtts med, har kontakt med på något vis (ofrivilligt såväl som frivilligt) eller i övrigt springer på har barn, ska ha barn, funderar på att skaffa barn eller ve och fasa: jag själv ställer mig frågan "undrar när de ska skaffa barn?" GHA! Tankarna rusar och andan hinner knappt med.

Barn, barn, barn. Plötsligt ser jag deras fordon överallt, hör deras tjut i bakgrunden i min värld och söker ofrivilligt efter deras leenden när jag ser en hårlös skalle med frånvarande blick och sekretfyllt ansikte.

Min mor vill ha barnbarn, hon påminner mig ständigt; min svägerska vill ha kusiner till sin dotter, hon påpekar det sporadiskt. - Jag vet detta. Jag är bara inte redo att höra det...ännu.

Tickar klockan redan? 25år och utan fast förhållande, har inte någon karriär, ingen färdig utbildning, har inte en vinstlott att luta mig tillbaka på och kan inte ens hålla mina växter vid liv (har dödat allt från kaktusar till svärmorstungor).
Framförallt har jag inte sett och upplevt allt jag vill. Vet att detta kommer låta som en klyscha men jag HAR inte hittat mig själv än, är inte riktigt där. Kan absolut inte se mig själv med en mage i vädret och plötsligt leka vis och klok. Kan inte se mig själv som något annat än tjejen som glömmer att hon inte bör sjunga i duschen på träningshus, hon som glömmer byxorna innan hon går hemifrån, hon som äter kakor till middag och kaffe till lunch och har svårt att kalla sig själv för kvinna.

Dessutom är jag rädd för barn! Speciellt de som är små och sköra, helt nya...de kan man lätt ha sönder och är svåra att laga...har jag hört.



Nej, jag sätter nog klockan på snooze ett tag till och njuter av min ego-tid då jag har möjlighet att leka kurragömma och knutgubbe solokvist istället för mammapappabarn...

 ELLER: