- Ska vi leka "Mamma, pappa, barn?" - Nej tack, jag föredrar "Kurragömma" & "Knutgubben"

Får höra från många att bäbisar luktar sååå gott! Förstår inte grejen med det, jag kanske är konstig men jag sniffar hellre på något nybakat! (En annan sorts bulle från ugnen så att säga... hö hö hö)

Plötsligt är alla gravida! Är det inte släktingar så är det vänner. Är det inte skuggor från det förflutna så är det nyblivna bekanta. Är de inte gravida så har de redan fött!

Jag vet att jag inte är den första att säga detta, men när hamnade jag i det stadiet i mitt liv då det är vanligt att de jag umgås med, har umgåtts med, har kontakt med på något vis (ofrivilligt såväl som frivilligt) eller i övrigt springer på har barn, ska ha barn, funderar på att skaffa barn eller ve och fasa: jag själv ställer mig frågan "undrar när de ska skaffa barn?" GHA! Tankarna rusar och andan hinner knappt med.

Barn, barn, barn. Plötsligt ser jag deras fordon överallt, hör deras tjut i bakgrunden i min värld och söker ofrivilligt efter deras leenden när jag ser en hårlös skalle med frånvarande blick och sekretfyllt ansikte.

Min mor vill ha barnbarn, hon påminner mig ständigt; min svägerska vill ha kusiner till sin dotter, hon påpekar det sporadiskt. - Jag vet detta. Jag är bara inte redo att höra det...ännu.

Tickar klockan redan? 25år och utan fast förhållande, har inte någon karriär, ingen färdig utbildning, har inte en vinstlott att luta mig tillbaka på och kan inte ens hålla mina växter vid liv (har dödat allt från kaktusar till svärmorstungor).
Framförallt har jag inte sett och upplevt allt jag vill. Vet att detta kommer låta som en klyscha men jag HAR inte hittat mig själv än, är inte riktigt där. Kan absolut inte se mig själv med en mage i vädret och plötsligt leka vis och klok. Kan inte se mig själv som något annat än tjejen som glömmer att hon inte bör sjunga i duschen på träningshus, hon som glömmer byxorna innan hon går hemifrån, hon som äter kakor till middag och kaffe till lunch och har svårt att kalla sig själv för kvinna.

Dessutom är jag rädd för barn! Speciellt de som är små och sköra, helt nya...de kan man lätt ha sönder och är svåra att laga...har jag hört.



Nej, jag sätter nog klockan på snooze ett tag till och njuter av min ego-tid då jag har möjlighet att leka kurragömma och knutgubbe solokvist istället för mammapappabarn...

 ELLER: