Vandraren

"Oh well I roam from town to town
I go through life without a care
'Til I'm as happy as a clown
With my two fists of iron and I'm going nowhere"

Så går texten i en riktigt bra låt. Jag känner igen mig väl i den låten, inte nödvändigtvis den biten om att ligga runt; för mig finns ju bara en man, utan snarare det att aldrig kunna finna ro på en och samma plats. Efter tre år i samma stad kände jag myror i brallan, likt en pirat som varit i hamn i tre dagar och druckit upp sina ovärdigt förvärvade slantar. Har inte stannat i samma stad/by/samhälle under så lång tid sedan jag gick i gymnasiet. Vilket inte var en livstid sedan men det var ändå en period på nästan fyra år som jag flackade omkring, oviss om vart jag skulle befinna mig några månader/veckor framöver och utan att bry mig så mycket om det.


Sen kom åren ifatt, jag är närmre trettio än tjugo och helt plötsligt känns det där med att vara oviss om vad som ska ske om ett år plötsligt jobbigt. I vårt samhälle sätts det ett krav på att vi bör veta vart vi är påväg. 


- Vad pluggar du till? 
- Vad ska du bli?
- Vad leder det till?
- Vad ska du jobba med?
- När ska du skaffa barn? 
- Hur många år ska du satsa på din karriär?


Jag känner att jag lever i en hippie-värld när samtalen rör sig mot dessa frågor. 
- Jag pluggar det jag tycker är intressant för stunden, inga planer utöver det.
- Jag satsar på att bli lycklig.
- Que sera sera.
- Jag kommer jobba med det jag snubblar över.
- Ingen aning om jag ens ska skaffa barn, man måste inte göra det längre.
- Vilken karriär? 


Men visst skulle det kännas skönt med en fast punkt, ett hem. Fast...fast vill man vara fast? Kan man ta och slänga sitt knyte över ryggen och leka vandrare, få vara fri, och ändå ha en stabil hamn att återvända till? Kan man få det bästa av två världar? Eller måste man växa upp?