Goknul kâringa

Tänkte på hur mycket jag längtar hem för att hålla om dig. När jag åker hem för att hälsa på går jag alltid in till dig innan jag går till mina föräldrar och mitt barndomshem. Jag slänger av mig väskorna för att rusa in i ditt hus och krama om dig efter det obligatoriska utropet "Hej på're kâringa!". Känner ett hugg i magen när jag kommer på mig själv med att längta efter att göra det, det kommer ju aldrig mer ske.

Hatar mig själv för att jag inte ringde dig som jag hade tänkt, samma dag som du lämnade oss. Älskar dig kâringa mi, önskar att jag hade fått säga det till dig en sista gång. Det är lika jobbigt varje gång jag åker hem för jag får aldrig gå in till dig på vägen till mamma och pappa, när jag går förbi tvingar jag mig själv att inte titta upp mot fönstret för att se om du är där för att vinka till mig, så som du gjorde nästan varje dag när jag kom hem från skolan.

Varje dag är du älskad och saknad, jag saknar till och med hur förbannad du kunde göra mig, vilket du gjorde ofta. Men du fanns alltid där, alltid. Det gör du fortfarande, bara inte på samma sätt, du lär mig fortfarande nya saker om mig själv. Jag önskar bara att jag hade tagit mig mer tid till att lära mig nya saker om dig, varför inser man det när det är för sent?

Kâringa mi som i hela mitt liv har funnits i huset bredvid. Hon tjatar, hon gnatar & är envisare än den envisaste åsnan. En riktig käring med andra ord. Jag älskar henne mer än hon förstår. Hon har alltid funnits där för mig, tyvärr får jag försöka klara mig utan henne här framöver, vill inte det men hon har sagt sitt och tackat för sig. Älskar dig mormor.

Jävla kâring, goknul ä va du ä..