Går hemåt i mörkret, det är fredagkväll, det var mörkt när jag gick hemifrån imorse också. Träningsväskan och (framförallt) bokväskan gör att ryggen bågnar. En lång dag ligger bakom mig och några timmars plugg med grannarnas höga musik i bakgrunden väntar på mig hemma. Är less på livet.
På mp3:n börjar en bekant låt spela, introt känns igen tydligt, det är Baywatch's theme song, I'll be ready, ni vet vilken det är.
Först rör sig huvudet långsamt i takt, sen axlarna, till sist känner jag hur läpparna formar sig efter texten - som jag inte ens visste jag kunde!
Snart skuttar jag och vevar med armarna och sjunger tyst medan jag möter folk, många festklädda, som tittar konstigt på mig. Troligtvis är de sura för att jag har roligare än dem...
Summan av kardemumman: Love the Bitter Life & dåliga låtar kan rädda humöret.
På mp3:n börjar en bekant låt spela, introt känns igen tydligt, det är Baywatch's theme song, I'll be ready, ni vet vilken det är.
Först rör sig huvudet långsamt i takt, sen axlarna, till sist känner jag hur läpparna formar sig efter texten - som jag inte ens visste jag kunde!
Snart skuttar jag och vevar med armarna och sjunger tyst medan jag möter folk, många festklädda, som tittar konstigt på mig. Troligtvis är de sura för att jag har roligare än dem...
Summan av kardemumman: Love the Bitter Life & dåliga låtar kan rädda humöret.
Man kan inte låta bli att le, hur less man än må vara ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar