Jag är fullt medveten om att detta inte kommer som någon nyhet för er, men varför oroa sig? Visst, det är svårt att sluta med det om du är som jag och det kommer som en naturlig del av dagen att ha något att oroa sig över, finns det inget så kan du ge dig tusan på att jag kommit på något att oroa mig över inom 5min. "Nu är livet bra! Förutom..../Om det inte vore för..." USCH! Less är vad man blir! Jag önskar jag var en av dem som inget fastnar på, bekymmer rinner av dem medan jag är som en sån där kletig hand man lekte med när man var liten, all skit fastnade på den!
Men precis som med den kletiga handen kommer jag till en stund i mitt liv då inget nytt fastnar längre för det redan finns så mycket skit på mig. Magkatarren kommer och går mindre frekvent och även då jag står vid viktiga vägskäl i mitt liv kan jag ha styrkan som krävs för att uppbringa en lätt axelryckning och en tro om att det säkert kommer ordna sig i slutändan. Okej att man kanske får det kämpigt under längre perioder men inget säger att man inte skulle fått det även fast man haft det kämpigt och oroat sig under en längre period innan man fattat beslutet...
Men trots denna insikt grubblar jag, fast nu åtminstone endast kring de riktigt stora "problemen". Ingen som känner mig kommer dock gå på detta påstående så jag måste väl lägga till ett: "det finns dock tillfällen då jag försvinner in i min grubblande värld om allt från triviala ting som pojkar till större ting som hur världen ska kunna räddas."
Men varför slåss mot den man är hela tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar