"Jag isolerar det med ett Pippi Långstrump-plåster"

En väninna ringde mig idag. En jag inte pratar med ofta. Efter det obligatoriska "vad gör du?" kom det fram vad hon ville prata om. Könsherpes. Hon hade en blåsa (en) på ena blygdläppen.

Detta är inte det bästa, det bästa är när vi pratat om det en stund och jag har försäkrat att jag inte tror det är könsherpes hon har så lägger vi på luren efter att få höra "jag gillar att prata med dig Cissi...jag ringer dig och du säger att jag inte har herpes."

Men kanske är inte heller detta det bästa, nej, det bästa kommer sen när hon ringer upp mig igen och berättar att hon har kommit på en riktigt, riktigt bra idé! Hon kom på att om hon inte låter blåsan röra någon annan hud när den spruckit så kan det inte komma fler blåsor (jag förklarade att det smittar när blåsorna spruckit)..."därför har jag nu isolerat den med ett Pippi Långstrump-plåster".

Hur skulle jag reagera? Jag började självklart asgarva... "Men det smittar ju inte som pollen direkt." Mer skratt. Nu skrattar hon också, men besvikelsen skiner igenom.

 - För visst är det jobbigt när man inser att man i desperation ljugit för sig själv så man framstår som...tja, som lite blåst?