När irritationen kommer krypande och jag brusar upp för allt och inget mer än vanligt så brukar en varningsklocka ringa lite lätt. När jag sedan känner hysterian kicka in och min mörka livmoder bubblar av aggression och frustration till den grad att tårarna svider bakom ögonen så brukar jag börja räkna dagarna... "Är det redan dags?" Är frågan jag ställer mig. Oftast är det det.
Vet inte om de i min omgivning fattar. Men hopplösheten, paniken, aggressionen och sorgen som leder till en oändlig frustration bränner i kroppen och släpper inte taget. Rastlösheten smyger då på och knackar försynt på dörren men med all tumult så hörs det inte, därför missar jag att träning är ett sätt att tackla detta fenomen.
Igår fick jag flera "anfall" och lider med mina vänner som måste utstå mig när jag inte lyckas lägga band på känslorna. De här dagarna jag drabbas av denna "känslosjukdom" kan jag förstå (Heads Up! Jag kommer nu skriva likt en mansgris) hur de förr i tiden ansåg att kvinnan var irrationell, känslosam och...ja, just det: hysterisk.
Nu är det ju många som har dessa förlegade åsikter än idag men det får vara en annan diskussion för just nu, i mitt personliga fall, måste jag säga att de kanske inte är så förlegade trots allt... Ja, halshugg mig kära systrar för att jag går emot kampen om jämställdhet en kort sekund.
Men för er som undrar hur en argbigga tämjs, åtminstone en av min art, så är det nog som sägnen säger: choklad, håll dig undan, fysisk aktivitet och choklad.
(Sen kan man ju alltid göra det jag blivit uppmanad att göra vid ett tillfälle av ett litet svein: få sig lite ***)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar