Efter att inte ha bott ensam på sex år ska jag plötsligt göra det. Jag trodde för några månader sedan att det var exakt det jag längtade efter. Men kanske inte i en ny stad, i ett nytt land. Där jag inte känner en jävel och är mörkräddare än någonsin.
Det är nästan så att jag saknar tjatet och gnatet, störningsmomenten vid fel tillfällen och krockarna vid toan. Men mer än det saknar jag känslan av att ha någon tillhands, just det att inte känna sig ensam, isolerad, övergiven.
Vi är trots allt flockdjur, självmord sker i större grad i individualiserade samhällen och de flesta skulle nog påstå att familj och vänner är det viktigaste i deras liv. Så varför har jag då lämnat familj, vänner och en underbar pojkvän bakom mig för att vara just ensam, isolerad och övergiven? Nu är jag inte det, men känslan av att jag är det försvinner inte för det.
What’s up with THAT?!
Får mig att tänka på en viss Miss Jones...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar