Kina

Efter två månader i det stora landet i öst (med betoning på stora) så har jag kommit fram till en slutsats om vad jag tycker om folket som bor i det överbefolkade samhället. Nämligen som följer:

Jag ogillar männen som stirrar på mig på ett sätt som får mig att vilja springa och gömma mig.

Jag gillar männen som stirrar på mig och ler övertygande vänligt och uppskattande samt slänger fram ett ivrigt "hej".

Jag ogillar kvinnorna som stirrar på mig på ett sätt som får mig att vilja odla ett par ögon i nacken och skaffa mig pansarskydd mot vassa naglar som kan komma vilja slita strupen av mig.

Jag gillar kvinnorna som stirrar på mig med avgudande blickar och ger mig genuint glada leenden.

Jag tolererar alla barn som stirrar på mig för det handlar om en oskuldsfull nyfikenhet.

 
Och slutligen:

Det finns inga kineser som inte stirrar.