Jagläserpåuniversitetochvetallt

Ok, jag måste bara.. Studenter, vilket folk.

Vet att det är många av dem som fortsätter direkt efter gymnasiet med att läsa på universitet och har bott hemma hos sina föräldrar till dess, och att detta ska "förklara" beteendet. Men KOM IGEN!

Är så trött på denna jagläserpåuniversitetsåjagvetallt-attityden. Nej vännen, du vet inte allt. Du är 21år, lärde dig nyss att tvätta dina egna kläder och hitta sal S325 med hjälp av en huskarta.

Om det är något du vet så är det "ingenting".

Du vet ingenting om den "riktiga världen", i bästa fall har du läst om den.

Är inte det en del av processen i att lära sig nya saker? --> Att inse att du vet ingenting, det är på sätt och vis den insikt du får då du ständigt lär dig, det är då du inser att det finns så mycket mer kunskap än vad du trodde det fanns...

 Kul att du har självförtroendet ja, men mindre kul att du sätter dig på en hög häst och ser ner på alla andra som inte är som du. Det handlar delvis om att du särskiljer dig från de som inte har en universitetsutbildning, och delvis om att du särskiljer dig från de som har en universitetsutbildning men som inte läser samma inriktning/ämne som dig.

Lägg ner nu du tröttsamma människa. Vi behöver ytliga ekonomer lika mycket som flummiga humanister och inskränkta ingenjörer på universitetet.

Utanför universitetsbubblan finns resten av samhället, dit du eventuellt kommer hamna (om du inte stannar i bubblan för alltid), du kommer få det svårt vännen om du fortsätter med din attityd där. Några av de klokaste människor jag mött har inte fortsatt utbildningen sen grundskolan/gymnasiet och många av de största idioter jag mött går universitetsutbildning.

Så sänk hakan och öppna ögonen din lilla ***** och bli mer som jag, som vet att jag vet ingenting.

Varför växer man upp?

När jag fick träffa min härliga brorsdotter senast så lekte vi massor, en lek var "spring i hallen och dunsa in i väggen". Vi båda skrattade högt och mycket åt denna lek. Att springa med Vilma 3år i en hall och in i en vägg visade sig vara det roligaste jag gjort på länge.

Fick ont i magen av alla skratt och tårarna rann. Varför ska sådana stunder vara undantag? Att springa i en hall och dunsa in i en vägg och höra en 3årings hjärtliga skratt.  Det verkar ju så simpelt. Ändå är det de stunderna jag minns som speciella.

Jag brukar säga att jag har sprungit in i den omtalade väggen (väggen med V) ett par gånger. Önskar jag hade haft Vilma med mig de gångerna så att jag hade kunnat skratta lika hjärtligt åt det.


Varför växer man upp? Känns bara onödigt och slöseri med lycka.

Vindarna vänder

Ibland är allt rätt i livet, man känner att alla puzzel-bitar börjar falla på plats och att nu, NU jävlar är det min tur. Det är nu mitt liv börjar.

Det finns flera fel med denna känsla.

1. Nej, det är inte "nu" ditt liv börjar. Du var inte en levande död innan denna känsla kom till dig, du hade bara andra, mindre euforiska känslor. Du var lycklig, olycklig och bara var innan denna påstådda vändning men du var för upptagen med att fokusera på "bitarna" så du såg inte att puzzlet inte existerar...vilket för oss till punkt två:

2. Livet är inte ett puzzel som du kan bygga. Detta är en missvisande bild vi skaffat oss på senare tid, att vissa "bitar" måste finnas för att vårt liv ska vara komplett: ett lyckat förhållande, en lyckad karriär, ett rikt intellekt, minst 500 vänner på Facebook, minst 100 aktiva följare på din blogg (som är fylld av dina intellektuella tankar och resonemang samtidigt som ditt "perfekta" liv får möjlighet att synas mellan raderna för alla att se) etc.

Livet är mer en tabula rasa som ditt samhälle, de i din närhet och i viss mån du själv fyller i.

3. Det är aldrig någons tur, vi står inte i en kö och väntar på att det ska bli vår tur att bli lycklig. Och gjorde vi det så borde väl alla gamlingar vara ASLYCKLIGA för de har köat längst och småungar vara sjukt olyckliga för de kan inte ha många ködagar i bagaget...och ändå så ser jag minst lika många gamlingar som surar och muttrar som småungar som skriker och gråter.

Vilket får mig att dra slutsatsen att systemet är korrupt och det kanske är så att de som kan betala för sig för VIP-access och får gå före kön. Hmmm...det verkar visserligen vara ett troligt scenario, men å andra sidan lika troligt som att Gud existerar och de som är goda hamnar i himlen och resten i helvetet. Alltså: låter rimligt i teorin men är inte sant.

4. Det är bara en känsla. Det har gått över imorgon. Jag lovar.

Må illa av träning...

Höll på att spy igår på träningshuset, inte av utmattning så som jag brukar, nej denna gång handlade det om ngt betydligt värre!

Innan vi skulle in i träningssalen höll en tjej på att klämma en finne på sin axel...mot mitt ansikte. Jag kämpade mot kväljningarna och flydde fältet!

Somliga gör visst vad som helst för att jaga bort konkurrenterna om de bästa platserna i träningspassen...

"Rätt låt vann"

Eller?

Jag kan bara inte låta bli. Det årliga pådraget kan ju inte omärkt passera mitt slentrian-aktliga liv, jag kan inte blunda för det för det finns alltid framför mig, jag kan inte slå dövörat till för det skriks så högt.

Melodifestivalen.
Detta fenomen som i mina barndomsminnen var en trevlig kväll med familjen och vännerna samlade vid tv:n, man hade laddat upp storslaget med chips, popcorn, läsk och en godisskål med sånt fantastiskt plockgodis. Ett antal bidrag ställde upp, folket röstade och sen var det över. Snabbt, koncist och effektivt. Men kanske framförallt exklusivt och underhållande.

Det slutade plötsligt ett år att vara exklusivt.
Ni vet hur det är idag så jag känner inget behov av att kommentera det alltför mycket, men visst känns det som att samtidigt som Melodifestival-gänget har trissat upp showen, och gjort det hela till just en show och en "festival" med vad allt det nu innebär, så har vi där hemma kanske trissat ner det en aning...
Jag kände det ialf så då jag kom på mig själv med att inte ens ha inhandlat en futtig pixask (mest för att jag hade inte ens tänkt att se spektaklet) då klockan slog 20:00 och finalen drog igång. Det har ju redan pågått i vad som känns som tre månader så det "speciella", det "en kväll per år", har försvunnit.

Det är inte längre värt allt förarbete, det har blivit som allt annat: plastigt, kommersiellt och drygt.

Sen kommer det värsta: bekanta, vänner, familj som blir upprörda över att inte rätt låt vann eller glada för att, motförmodan, den faktiskt gjorde det...men de röstar inte. Jag, min familj och mina vänner röstade i mina euforiska barndomsminnen - för vi brydde oss, det var spännande, vi bidrog med något. Nu känner jag inte en jävel som röstar, eller åtminstone som erkänner att denne röstar, detta gissar jag beror på flera faktorer men kanske främsta är att de inte bryr sig. Men varför bryr de sig då om vem som vinner? Har de för huvud taget rätt att beklaga sig  då de inte röstat?

"Hur tänker det svenska folket?!" = en mening jag hört mer än en gång, inte minst från mina egna läppar. Men det man glömmer är vilka som faktiskt ringer och röstar, utgör de ett signifikant stickprov för den svenska befolkningen?

Jag vet inte. Allt jag vet är att det svenska folket röstade rätt för en gångs skull, rätt låt vann och jag kunde med lättat hjärta och glatt leende vara nöjd med kvällen och vad demokratin beslutat om.

Den bittra sanningen

Jag ville skjuta fågeln som kvittrade glatt utanför mitt sovrumsfönster i morse kl.0600. Var även bitter över solen som gav ljus vid samma tid.

Nu ångrar jag mig. Är bitter över att solen har försvunnit (den finns väl där bakom alla molnen) och att det glada fågelkvittret är borta med den.

Vad har vi lärt oss av detta barn? Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet? Nja, snarare: hmmm, får återkomma om detta

Det återkommande...

Har egentligen ingenting att skriva så vet inte varför jag sitter här och trycker på tangenterna. Men med lite kaffe kvar i koppen och en härlig Maggio-låt som dunkar ut ur högtalarna får mig att vilja göra något kreativt med min tid innan jag vardagen startar.

Med ett underbart bittert humör och åsikter som skriker i mitt inre så blev det enda rätta att skriva några rader här, det får gillas som "kreativitet" idag.


Men en fråga som jag jämt ställer mig när jag ser LBL-loggan är "Varför?!" Varför skriver jag här? Dagboken finns till hands så varför inte utnyttja den till fullo istället? Vill jag så gärna sprida mina tankar? Även om inte en jävel är här och läser dem? Njo, de finns ju ändå in the webb for the spider to see...men äh, vad är det med det?
Är därför jag inte skriver så ofta, varje gång jag ska skriva måste jag rättfärdiga det för mig själv. Tills dess att jag har ett svar på "varför?!"-frågan så kommer det vara ett ambivalent förhållande mellan mig och denna blogg. Herrejisses, jag har en blogg :/ blä!